Vindsvåningen

Solen lyste blekt över trädtopparna denna kalla vinterdag. Under natten hade det snöat för fullt och fått någon decimeter djup snö som resultat. Isak kunde inte påminna sig om när det senast varit så här mycket snö och framför allt precis lagom till jul. I annat fall var det med stor svårighet som han kunde påminna sig om det. Men han tänkte absolut inte klaga, eftersom han gillade snön och hade alltid gjort det. Känslorna som väcktes inom honom av att se ett snöfyllt landskap med en blåklocksfärgad himmeln ovanför sig, var överväldigande och han kunde inget annat än att tycka att det var otroligt vackert. Dock fanns det givetvis en del nackdelar och den mest självklara – och den som han för tillfället hade i tankarna – var den fruktansvärt påtagliga kylan. Den här dagen var det så kallt att båda hans fötter blivit isklumpar inuti hans arbetsskor och att han praktiskt taget tappat känseln i både näsa och öron. Hans fingrar var också stelfrusna och Isak såg verkligen inte fram emot det outhärdligt smärtsamma tinandet av dem senare. Men den tiden, den sorgen. Just nu hade han ett viktigare – och för att inte tala om trevligare – ärende att uträtta i sin roll som fastighetsskötare.

Om han inte mindes alldeles galet, hade han jobbat här i sex år. I jämförelse med annat var det måhända ingen lång tid, men för snart trettioårige Isak kändes det nästan som en livstid. Livet som han hade haft innan anställningen på det lokala bostadsföretaget kändes oändligt långt bort, fast å andra sidan var det här inget yrke som han vantrivdes med och därför hade han ingen anledning att klaga. Dessutom hade han fått möta en otrolig blandning av människor där han med glädje kunde minnas vissa möten, medan andra hade varit mindre trevliga. Dit han var på väg nu hamnade definitivt i den trevliga kategorin.

I ett försök att få igång blodcirkulationen i fötterna igen och få dem att kännas mindre som isbitar, stampade han hårt där han gick. Kanske var det på tiden att han skaffade ett par varma strumpor eller något annat bra fotvärmaralternativ? Å andra sidan brukade det inte vara fullt så här kallt, trots att fötterna även andra vintrar var på väg att förfrysa i hans svarta, grova arbetsskor.

En äldre kvinna som var i färd med att borsta av snön från bilen, ropade glatt ”hej” till honom. Han besvarade hälsningen genom att vinka medan han stampade vidare. Tanken på att han förmodligen såg ut som en militär av något slag eller endast en galning slog honom, fast han brydde sig inte särskilt mycket om det. För tillfället var hans fötters välbefinnande högre prioriterat än folks åsikter och dessutom kände människorna som bodde här honom, så det var med andra ord inga problem. Annars fick de tro vad de ville. Han skötte i alla fall sitt jobb.

Han öppnade porten och torkade sedan av sina skor på den räfflade gummimattan som låg alldeles innanför ingången. När det värsta av snön var borta, gick han upp till fjärde våningen och den vindsvåning som han skulle besöka. Uppe på tredje våningen saktade han in sina steg och kände en plötslig glädje över att vara på väg till henne. En rysning av välbehag for genom hans kropp och mungiporna drogs upp i ett leende. Han visste mycket väl att hans chef var av den åsikten att hyresgästerna skulle få bli lämnade ifred och slippa närmanden från fastighetsskötarna. Om någon ändå inledde något förhållande med en hyresgäst, fanns en stor risk att man fick se sig om efter ett nytt arbete. Omgående.

Under samtliga av sina sex år, tyckte Isak att han hade varit ytterst professionell och aldrig blandat in känslor i arbetet. Givetvis hade det funnits attraktiva hyresgäster och ett fåtal gånger hade det förekommit ett visst, men ändå oskyldigt, flörtande dem emellan. Fast längre än så hade det aldrig gått och det skulle han heller aldrig ha tillåtit. Nu däremot visste han varken ut eller in.

För bara ett par månader sedan hade en ung kvinna – han föredrog att använda det ordet – flyttat in i en av lägenheterna inom hans ansvarsområde. Genast då hon hade uppenbarat sig på hans kontor, hade han fastnat för denna gudomligt vackra kvinna. Det hade varit en svårighet att både vilja och kunna slita blicken från henne och även motstå impulsen av att omfamna henne. Men han hade lyckats och istället hade han fått nöja sig med att betrakta denna natursköna varelse. Egentligen var det fult av honom, men för att få träffa henne så mycket som möjligt hade han antingen dragit ut på vissa ärenden som hon hade bett om hjälp med, eller så hade han tänkt ut egna ärenden. Fast fortfarande höll han det på en professionell nivå, trots att hans kropp – varenda cell – skrek efter mer.

Med fingret på ringklockan, tryckte han till och väntade på att hon skulle komma och öppna för att släppa in honom i vindsvåningen. Idag skulle han byta ut hennes sovrumsdörr som hade fått en spricka efter den tidigare lägenhetsinnehavaren och sprickan medförde att dörren inte alls gick att stänga. Tidigare i veckan hade han varit och lämnat den nya dörren hos henne med ursäkten att han hade ett annat brådskande ärende som han behövde ta itu med och fick ordna dörrbytet en annan dag. Visserligen hade han haft annat att göra, men det hade inte varit mer brådskande än att han hade kunnat ha bytt hennes dörr. Han ville bara ha en anledning till att få komma tillbaka. För att dra ut på sitt besök, skulle han också ta en titt på hennes element.

Det tog en liten stund innan Natalia Abrahamsson öppnade, men slutligen gjorde hon det i alla fall. Åsynen av henne i blodröd sidenmorgonrock och vått hår fick honom att gapa av förvåning och det hettade till i kroppen på honom.

”Hej”, hälsade Natalia en smula besvärat.

”Ojdå”, fick han själv fram generat. ”Ursäkta att jag stör, men jag tänkte ordna bytet av din sovrumsdörr.”

Hon tog ett steg bakåt och slog ut med armen med en suck. Nu förstod Isak varför det hade tagit en stund för henne att öppna. En pinsam tystnad låg mellan dem och det var ovanligt – för att inte säga första gången – då de annars alltid hade något att säga varandra.

”Hann du bli färdig?” Han nickade generat åt hennes håll.

”Jodå.” Hon drog morgonrocken tätare kring kroppen.

I brist på idé om vad han skulle säga, nickade han och satte ned sin verktygslåda på golvet. Sedan lyfte han loss den trasiga dörren och satte den vid ytterdörren, för att strax därpå sätta den nya på plats. Under hela arbetet var han väl medveten om hennes närvaro och kunde känna hennes doft från där hon stod. Isak fick erkänna att upplevelsen av henne iklädd – förmodligen – endast sin morgonrock, fick hjärtat att slå hårdare och snabbare i hans bröstkorg. Han fann det tämligen svårt att koncentrera sig på det han skulle göra, men med lite tålamod lyckades han dock till sist. För att vara säker på att dörren verkligen passade, testade han att stänga och öppna den några gånger. Såvitt han kunde se fanns det inga problem med den.

”Då var jag klar.” Han såg på henne och lät blicken vandra vidare till hennes fortfarande blöta hår. Visste hon egentligen hur vacker hon var precis nu? Hur vacker hon alltid var? ”Fast innan jag går ska jag ta en titt på elementen, så slipper du frysa.”

”Tack, vad snällt”, svarade hon leende.

För en sekund glömde Isak bort vad han var i färd med att göra, men kom därpå på det och gick runt i varje rum. Natalia följde efter honom och frestade omedvetet Isak. Varje gång han gick förbi henne, ville han sträcka ut sin hand och röra vid henne. Bara att få känna hennes varma hud mot sina fingrar för ett ögonblick skulle räcka.

Motvilligt rörde han sig till slut mot dörren för att ge sig av.

”Om du hittar några fler fel, är det bara att höra av dig”, sade han medan han tog på sig skorna. När han sagt det, sneglade han mot henne och upptäckte att hennes ena bröst började skymta fram genom morgonrockens öppning. Som förhäxat stirrade han på det.

”Ska jag göra.” Samtidigt som hon sade det, drog hon ihop morgonrocken som om hon märkt vad han såg på.

”Hej då … God jul”, fortsatte han medan han gick ut i trappuppgången.

”Hej då och god jul”, svarade hon nästan sjungande innan hon stängde och låste sin ytterdörr.

Med en suck började han kånka ned den otympliga dörren nedför trapporna. Hela tiden malde tankarna i huvudet på honom. Varför hade han varit tvungen att komma precis när hon var upptagen? Varför var han så feg att han inte kunde säga rakt ut vad han tyckte om henne?

Nere vid andra våningen hade han bestämt sig. Kosta vad det kosta ville. Isak stod inte ut med att bara tråna efter och beundra henne i tysthet och på avstånd, utan han kände att han var tvungen att berätta för henne.

Försiktigt lutade han dörren mot väggen och gick raskt tillbaka upp till hennes vindsvåning. Han ringde på dörren – fylld med adrenalin och målmedvetenhet.

”Var det något mer?” frågade hon förvånat när hon öppnade dörren och fick syn på honom.

”Jo … jag … undrar … om jag glömde kvar min hammare här? Jag kan inte hitta den i verktygslådan”, for det ur honom och han svor inom sig.

”Nej, den ligger inte här”, svarade hon med ett höjt ögonbryn och en förgörande blick.

”Okej, tack ändå!” Han vände sig hastigt om och småsprang tillbaka ned. ”Snyggt jobbat …” mumlade han för sig själv på vägen ned.

13 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)