Vaniljfärgad päls

Vart hade hon tagit vägen? Rädslan växte sig starkare och tvingade till slut fram de tårar som hon med stor möda inte ville visa. Efter allt ropande började rösten svika henne. Då blev hon ännu mer rädd. Tänk om hon inte hörde henne när hon ropade? Hur skulle hon då kunna bli funnen nu när det dessutom var mörkt? Vart hade hon tagit vägen ..?

~~

Snön hade lagt sig som ett tungt och tjockt täcke överallt. De tidigare smaragdgröna träden var nu kritvita och grenarna föreföll tjockare, men de stod fortfarande stolt upprätta, trots sin nya börda. Deras toppar tycktes röra vid den vackert ljusblåfärgade himlen, som denna dag var fri från moln. Inte ett moln i sikte så långt ögat kunde nå.

Staketet på hennes högra sida som omgav skogen, dignade under det decimetertjocka snötäcket. Till våren var det dags att titta över det.

Framför rusade den barnsligt lyckliga labradortiken med vaniljfärgad päls. Fastän snön var minst en halv meter, skuttade hon fram utan några som helst problem. Då och då stack hon ned sin hasselnötsbruna nos i det blöta och kalla, och trampade sedan gasen i botten och for vidare. Efter en stund dök hon rätt ned och var som en valp igen.

”Mimmi, vänta lite!” ropade hennes matte som försökte hålla jämna steg med energiknytet till hund.

Tiken avbröt sin lek och satte sig upp, men ögonen lyste lekfullt. Utan förvarning kunde hon sätta av igen.

När matte till slut kommit ikapp, torkade hon bort det lilla snölagret som låg vid nosen och strök sedan Mimmi milt på huvudet. Svansen trummade rytmiskt och glatt.

”Är du inte slut efter allt springande?” skrattade hon och tog en näve med snö som hunden genast attackerade lyckligt.

De fortsatte sin promenad i det glittrande landskapet. Det här var den största fördelen med att bo utanför stan. Hit nådde inte bilarnas förskräckliga avgaser och naturen förblev ren och oförstörd. I stan kunde man inte rasta sin hund okopplad i flera timmar. Jo, lantlivet var i många avseenden mycket bättre än stadslivet.

När hon återvände från sina funderingar lade hon märke till att det plötsligt började bli mörkt. Bäst att återvända innan det blev beckmörkt.

”Mimmi!” ropade hon och hennes andedräkt förvandlades till vit ånga.

Allt var tyst. Hon kunde inte höra Mimmi någonstans.

Panikslaget snodde hon runt, men intalade sig genast att hon skulle sluta upp med de här dumheterna. Förmodligen hade hundrackaren hittat en kanin som hon hade följt efter.

”Mimmi! Kom hit!” fortsatte hon och såg sig omkring.

Tårarna var inte långt borta och alla möjliga tankar började virvla omkring i skallen på henne. Hennes älskade vän hade kunnat råka ut för vad som helst. Återigen slog hon irriterat bort alla tankar och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Givetvis hade ingenting hänt. Vad skulle kunna hända här ute?

”Mimmi, det är dags att gå hem!” Hon rasslade med kopplet allt vad hon kunde.

Fortfarande låg allt tyst och mörkt. Den iskalla luften gjorde ont i halsen och hon fick knappt fram ett ord. Pulsen steg och hjärtat slog hårt mot bröstkorgen. Vad skulle hon göra nu? Tänk ifall Mimmi inte hörde henne och kanske låg och frös ihjäl någonstans? Kanske skadad?! Hopplöshet och förtvivlan fyllde henne sakta, som när man fyllde ett badkar. Långsamt rann tårarna nedför de rödnupna och frysta kinderna. Vad skulle hon ta sig till?

I ett tafatt försök öppnade hon återigen munnen, men hon lät endast höra en väsning. Den kalla luften fortsatte att riva och värka i halsen hennes. Att det var en hopplös situation var hon väl medveten om, men trots det kunde hon inte överge Mimmi. Det här var hon åtminstone skyldig sin vaniljfärgade lilla hund.

Efter att frenetiskt ha sprungit omkring och letat, började hennes sinnen spela henne ett spratt. På avstånd tycktes hon höra Mimmis ljusa skall, men visste att det bara var inbillning. Brukade inte folk i öknen uppleva något liknande? De kunde ju se oaser och höra ljud som inte fanns.

Till slut satte hon sig ned i snön och snyftade. Nästa dag skulle hon få gå ut och fortsätta sökandet när det åter var ljust. Nu var det meningslöst, för hon skulle aldrig kunna finna lilla Mimmi med de nötbruna ögonen nu i mörkret. Dessutom började kylan också bli henne övermäktig. Hon slöt ögonen och lät tårarna strömma nedför kinderna.

Rätt som det var tyckte hon sig känna en sträv tunga som slickade henne i ansiktet och en varmt andedräkt. Naivt öppnade hon ögonen och mötte ett par chokladbruna och vänliga ögon. Hon kunde svära på att ett leende skymtade i det lilla hundansiktet.

”Mimmi?” viskade hon och strök huvudet på den varelse som satt framför henne.

Lyckligt gläfsande hoppade Mimmi på henne med en ivrigt propellande svans. I det ögonblicket släppte all oro och en ny flod av tårar kom.

”Du får aldrig skrämma mig så här igen, okej?”

Hunden buffade på henne som om hon lovade det.

”Vi går hem nu”, viskade den åter glada matten och reste på sig.

Sida vid sida följdes de hem och lämnade kvar den märka och tysta snöklädda skogen bakom sig. En uggla satt i en av trädkronorna och betraktade mattens och hundens ryggtavlor innan den själv flaxade till och lyfte tungt från grenen på jakt efter en nattlig måltid.

19 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)