Stuga med vita knutar

De häftiga andetagen kom stötvis och snabbt. Paniken gjorde att det gjorde ont bara att andas. Tankarna irrade skräckslaget omkring utan att hon fick någon ordning på dem. Hon var tvungen att ta sig ut och det snabbt ...

~~

Vattenytan låg spegelblank på den enorma sjön, men snart hade den svala vinden satt p för det. Små krusningar föddes och spred sig likt en epidemi. Bladen i trädkronorna rasslade en smula och det höga, gurkgröna gräset svajade i takt med de små vindpustarna som sakteligen drog fram.

Mitt i detta sommarlandskap, omringad av skogen med de saftigt gröna bladen, stod en liten röd tvåvåningsstuga med vita knutar och solblekt orangefärgat tak. Gardinerna var fördragna för fönstren och stängde ute det mesta av solljuset. Vid sidan om huset stod en benvit flaggstång ståtligt med den svenska flaggan hissad, som likt gräset gungade i vinden.

I det enda rummet som fanns på övervåningen låg hon ned på den välbäddade fjädrade sängen med mintgröna sängkläder. Det var det muntra fågelkvittret som nådde in till hennes medvetna och jagade bort sömnen. Yrvaket såg hon sig omkring utan att kunna erinra sig vart hon var eller hur hon hade hamnat där. Sedan slog det henne som en blixt. Hennes impuls var att skrika efter hjälp, men insåg genast att det vore väldigt oklokt och lönlöst. Han skulle kunna göra vad som helst med henne om hon försökte sig på något sådant.

Efter några förgäves försök att få bort tejpen som hårt höll ihop hennes händer, gav hon upp. Men turligt nog hade han inte bakbundit dem. Det var i varje fall en fördel, om det nu fanns sådana i en situation som den här.

Sakta kände hon paniken krypa uppför kroppen och fylla varje vrå med sin närvaro. Att bli panikslagen var det sista hon behövde i det ögonblicket, för det skulle bara betyda att hennes logiska tänkande skulle fördunklas av rädslan. För att kvarhålla lugnet tog hon några djupa andetag och tänkte igenom sin till synes hopplösa situation. Dock åstadkom paniken så att det gjorde ont bara att andas.

Kvällen innan hade hon varit på en nattklubb med sina båda vänner och de hade roat sig. Det var där som hon hade träffat den där killen. Fast gårdagen hade inte varit första gången som de hade möts. I några veckor hade han alltid dykt upp på klubben samma kvällar som hon var där. Ja, han uppenbarade sig på alla klubbar som hon befann sig på. Just då föreföll det inte särskilt underligt, trots att hennes vänner envetet påpekade motsatsen. I alla fall hade hon och den där killen börjat snacka efter ett tag och igår hade han föreslagit att de skulle hem till honom. Det sista hon mindes var att hon steg in i hans svarta BMW, för sedan blev allt svart.

Rädd såg hon sig flämtande omkring i rummet och händerna ryckte frenetiskt i hopp om att bli fria från den breda silvertejp som höll dem fångna. Givetvis visste hon att det var hopplöst, men hon försökte likväl.

Utanför hörde hon fotsteg som närmade sig och genom den lilla springa som fanns mellan dörren och golvet såg hon att personen i fråga stannade utanför. Skräcken som hade sin bosättning i hennes kropp tvingade lömskt fram salta tårar som banade väg nedför hennes kinder. De häftiga andetagen kom stötvis och snabbt. Blickstilla låg hon i sängen och försökte vara lika tyst som en mus. Med darrande underläpp slöt hon ögonen och tänkte att nu var det slut. Nu skulle hennes öde fastställas.

Efter en stund försvann stegen och hon lät höra en lättnadens suck och en tyst gråt vällde fram. Med ens hade hon vunnit lite mer tid. Återigen ryckte och slet hon med händerna och nu var det ännu mer intensivt.

Tankarna vandrade osökt till ett nyhetsreportage om ett antal unga kvinnor som till en början försvunnit spårlöst, men som efter ett tag plötsligt dykt upp igen. Mördade. Polisen stod och stampade hjälplöst utan några som helst ledtrådar som skulle kunna leda till ett uppklarande. Fler kvinnor skulle drabbas. Det var ett iskallt faktum. Frågan var bara när.

Tänk så händer det med mig, tänkte hon smått panikslaget och snyftade till. Tänk ifall det här var mördarens hus.

Den iskalla tystnaden som lägrade huset stack i hennes kropp som tusentals minimala nålar. I detta nu kunde han befinna sig utanför dörren eller så fanns han i ett annat rum. Det kunde hon inte veta. Han kunde befinna sig var som helst och utan förvarning kunde han öppna dörren och avgöra hennes öde. Hjärtat rusade vid blotta tanken på vad han kunde göra med henne och kroppen vibrerade vid varje hjärtslag.

Desperat började hon bita och slita i tejpen, men liksom med plåster gjorde minsta ryck djävulskt ont och efter en stund gav hon upp. Istället vandrade blicken runt i det spartanskt möblerade rummet på jakt efter något vasst. En sax, en kniv … Till sist fick hon inse att det inte fanns något sådant. Det enda som fanns var dubbelsängen, en tavla och en stol som stod i ena hörnet. Tavlan …

Ljudlöst reste hon på sig och lyssnade först efter ljud som inte var hennes egna andetag. Sedan försökte hon få ett stadigt grepp om tavlan och när hon väl hade fått det lyfte hon den från sin plats på väggen men upptäckte till sin besvikelse att det inte var en spik som den hängde på utan på en krok av plast. Efter ett tag fick hon med stor möda och skicklighet den åter på plats och sedan brast hon ut i en moltyst och förtvivlad gråt. Hon ville inte att hennes liv skulle sluta på det här sättet.

Plötsligt öppnades dörren och där var han. Samma kille som hon hade umgåtts med på nattklubben. Snyftande mötte hon hans blick och uttryckslösa ansiktsuttryck och tänkte att nu var det slut.

Utan ett ord grep han tag om hennes hår och förde med henne ut ur rummet och nedför trapporna. Rädslan chockade henne så enormt att hon inte fick fram ett ljud. Inte en enda snyftning eller ett enda pip. Hennes första impuls var att klösa och rycka sig fri, men den blänkande kniven i hans hand hindrade henne. Med det outtalade hotet vågade hon inget annat än att böja sig för honom. Just nu var hon helt och hållet i hans våld.

Mannen förde henne ned till en dunkel och unken källare. De mörka väggarna doldes bakom diverse kartonger och lakansövertäckta möbler. Vid ena väggen fanns en ensam stol med ryggstöd och ett par meter bort ett bord och vad hon tycktes se var det belamrat med en del verktyg. En rysning spred sig i kroppen när en flyktig tanke om vad de där verktygen kunde tänkas användas till tog form i hennes huvud. Bara detta var en mardröm. En synnerligen skrämmande mardröm.

Våldsamt pressade han ned henne på den grönmålade pinnstolen och spände vårdslöst fast henne med likadant silvertejp som höll ihop hennes späda handleder. Bedjande såg hon på honom och försökte utan framgång få ögonkontakt. Någon förhandling var det inte på tal om. Domaren hade redan bestämt hennes framtid.

Med älgkliv tog han sig fram till det överbelamrade bordet och började rota igenom sina leksaker. Skrattet började först som ett försiktigt porlande, men övergick snabbt i ett rått garv och med hånfulla ögon vände han sig om.

”Förr i tiden visste kvinnan sin plats. Visste vem som hade makten. Men efter hand som åren flög iväg fick dessa kräk för sig att det var dags för förändring. Min morsa kastade ut min far då hon ansåg sig vara förtryckt. Den subban hade tydligen läst någon tidningsartikel och var ”påläst” om sina ”rättigheter”. Trodde att hon var så mycket bättre än farsgubben. Det gör ni alla!”

Han gjorde ett utfall mot henne som gjorde att hon reflexmässigt ryckte till och tankarna irrade genast skräckslaget omkring i hennes huvud.

”Nej …”

”Du håller käften tills du blir tilltalad!” röt han och blev med ens röd i ansiktet. ”Ni tar på er avslöjande kläder och bjuder ut er till vem som helst”, fortsatte han med avsmak. ”Men då ni väl får napp nobbar ni burdust och njuter av er makt. Lagen är ju skriven så att man inte får komma till om ni inte gett ert samtycke. Men är inte ert horiga sätt samtycke nog?!”

Det glödde i hans ögon när han triumferande höll upp en liten såg med små egg. Genast ryckte och slet hon där hon satt med blicken fastnaglad vid sågen. Hon till och med bad för sitt liv.

”Vem är det nu som har makten?” frågade han kallt och tryckte långsamt sågens egg mot hennes bara ben som orsakade olidlig smärta och fick henne att skrika.

Leende betraktade han det rinnande blodet och var just i färd med att säga något då telefonen ringde en våning upp. Artigt ursäktade han sig och gick upp för att svara. Detta var hennes enda chans. Men hur tusan skulle hon komma loss? Medveten om att sekunderna tickade – kanske en aning för fort – försökte hon för sitt liv komma på ett sätt.

Med hjälp av benen lyckades hon vända på stolen så att henne ben kom i kontakt med väggen. Efter det gick allt mycket fort. På ett mirakulöst sätt kom hon loss genom att ta sats med fötterna mot väggen så att stolen föll mot golvet. Den flisade sig och när hon kom på fötter sprang hon mot kartongerna. Blicken jagade över väggarna och där! Där fanns ett fönster som hon på ostadiga ben sprang mot. Hon kände sig ungefär som Bambi på hal is.

Panikslaget försökte hon utan framgång att få upp fönstret. Pulsen steg när hon hörde att han åter var på väg ned till henne. Hon greppade tag i första bästa sak och krossade glaset. Vigt tog hon sig ut och började springa bort från huset. Kanske var det inbillning, men hon tyckte sig höra honom vråla. Hon slutade inte springa förrän hon var säker på att hon hade tillryggalagt ett säkert avstånd mellan sig och den lilla röda tvåvåningsstugan med vita knutar och solblekt orangefärgat tak.

16 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)