Räven och lammet (eller: Synden straffar sig självt)

Robban Räv log förnöjt åt sin egen spegelbild där han stod i sovrummet och gjorde sig redo. Hans förväntningar var skyhöga vid det här laget. Så förväntansfull som han kände sig nu hade han inte känt sig sedan han var valp. Kanske berodde det på spänningen som låg i det hela eller att han törstat längre än vad han själv ville medge. Till sin fru Louise Lamm - som nuförtiden inte längre var ett lamm - hade han sagt att han skulle till ett viktigt affärsmöte. Dum som en gås hade hon svalt det utan krusiduller och själv åkt i väg för att tillbringa en vecka tillsammans med sin vän Kristin Katt. Ingenting hade hon anat. Vare sig när det gällde det plötsliga affärsmötet eller hans isolering den senaste tiden. Ibland trodde Robban att han verkligen var gift med en gås.

 

Sedan tio år tillbaka hade han och Louise varit gifta. Gud, vad mumsig hon hade varit på den tiden. Alla andra hade trånat efter henne men det var Robban som halat in högsta vinsten. Det hade varit han som fått traktens mest eftertraktade lammkött. Men efter alla dessa år fanns det inte längre något spår kvar av Louises forna glans, utan kvar fanns endast ett mulligt får. Visserligen älskade han Louise, men han var en räv som var svag för lammkött. Förmodligen var det därför som passionen dem emellan hade svalnat till en nivå av isbitskyla, eller att det i alla fall var den största anledningen till det.

 

Hans röda päls glänste och blänkte som den hade gjort i hans ungdom och tänderna var benvita. Riktigt tjusigt om han fick säga det själv, och det fick han givetvis. Klorna hans hade fått genomgå en extra exklusiv manikyr just inför det här tillfället. Det var viktigt att ta hand om sitt utseendet, och framför allt om man ville få något på kroken. Eller, det var kanske mer korrekt att säga någon.

 

Passionerad räv som han var, tärde det på honom att samvaron med sin hustru nått botten trots att de ännu älskade varandra. Därför hade det varit synnerligen passande att han i samma veva som han började känna att han knappt stod ut, fann en internetcommunity för gifta. Mer precist var det en sida för gifta som ville ha en affär. Förvisso trodde Robban delvis på monogamin som genomsyrade hela samhället, men samtidigt var han både eldig och svag för lammkött. Och den som inget vet har inte ont av det. Skulden för att han och Louise inte längre drogs till varandra kunde knappast läggas på Robban. Om bara Louise hade tagit hand om sig själv istället för att nöjd låta sig förfalla, skulle han aldrig ha känt sig tvungen att registrera sig på den där sidan och leta efter någon som intresserade honom.

 

Stolt som en tupp spatserade han ned på staden och till den plats där de skulle mötas. I byggnadernas fönster beundrade han sin nyblekta svanstipp - och självklart även resten av hans förtjusande kropp. Ingen kunde motstå en så stilig räv som Robban. Det var bara omöjligt. Under tiden som han promenerade tänkte han på henne och de bilder som han hade sett. Blotta tanken fick det att vattnas i munnen på honom samtidigt som hjärtat slog volter i motorvägshastighet. Line hade hon sagt att hon hette och till hans lycka var hon ett lamm. Ett riktigt smarrigt lamm. Skuldkänslor nöp i honom när han i tanken tyckte att Line praktiskt taget var hetare än vad Louise någonsin hade varit. Fast varför skulle han ha skuldkänslor? Tankar var inte brottsliga och sist han kollade fick man tänka vad man ville, och för att inte tala om att tycka. Robban hade antagit ett alias på sidan för att inte riskera att någon bekant till honom och Louise upptäckte hans lilla äventyr. På sidan hette han Rickard och det var också det namn som Line fått veta.

 

Kaféet var proppfullt när han kom. Oron för att vackra Line inte skulle se honom började gro i honom, men han sköt bort tanken lika fort som den hade kommit. Robban hade inte varit dum. För att de skulle kunna känna igen varandra hade han föreslagit att de skulle ha med sig var sin röd ros. Hur många gick omkring med en röd ros, liksom? Fast för säkerhets skull valde han ett litet bord vid ingången som han snabbt som en vessla trängt sig fram till så fort det blev ledigt. Han föredrog alltid att komma tidigt till avtalade möten för att vara säker på att komma i tid. Därför skulle det dröja en stund innan Line skulle komma. Medan han väntade vände han sig om för att betrakta de andra besökarna.

 

"Hej, är det Rickard?" hörde han någon säga glad som en lärka. "Det är jag som är Line."

 

Nästan sprickfärdig av förväntan vände han sig om för att äntligen få se henne i verkligheten. Hans leende förvandlades snabbt till en chockad min när han satt öga mot öga med sin fru Louise som höll i en röd ros och även hon hade en chockad uppsyn.

28 dec 2013

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)