Prinsessan och dvärgen

Himlen hade den klaraste ljusblå färg som man skulle kunna tänka sig och inte ett endaste snövitt moln på himlen så långt ögat kunde nå. Nåväl, några fåtal puderaktiga stackmoln prydde den solupplysta himlen. Fåglarna sjöng det allra vackraste de kunde samtidigt som de busade med varandra i vilda ta-fatt-lekar. En del flög så högt upp att om man försökte se dem, kunde man bara se svarta prickar som flög kors och tvärs över den vallmoblå himlen.

 

På marken var det minst lika fullt upp som högt ovanför. Kaninerna hade kapplöpning med varandra och skogstrollen lekte kurragömma bakom stock och sten. Det tycktes som om hela Södra fältets invånare bestämt sig för att vistas ute denna vackra sommardag. All glädje och lycka som fyllde dessa varelser, spred sig till alla andra runt omkring och som även de blev smittade.

 

Inte ens dvärgen Signjut kunde låta bli att dra en smula på läpparna där han satt i skuggan bakom en ofantlig stor sten. Fast när han upptäckte att en skogsmus satt på en stubbe och betraktade honom, ruskade dvärgen på huvudet och hoppades att ansiktsbehåringen dolde den rosenröda nyans som hans ansikte nu antog.

 

Dvärgar var varelser som var kända för sin allmänna butterhet. Fast varför man alltid skulle vara pessimist och sur var ett konstigt faktum för Signjut, som han aldrig hade greppat. Världen var ju så vacker och härlig! Hur kunde det komma sig att dvärgarna tycktes vara de enda som missade det? Dock skulle han aldrig få för sig att lufta dessa tankar och känslor, med tanke på att dvärgar stötte grymt bort alla oliktänkande och Signjut planerade inte att leva som en utstött för resten av livet. För utstött  för resten av livet var något som var lika säkert som att Kejsaren var narcissistisk. Dvärgar var ett "folk" som var ytterst långsinta och obevekliga. Man var bara dumdristig om man tyckte att det var en bra idé att göra sig ovän med en dvärg.

 

Tankfullt lutade sig Signjut tillbaka mot stenen och kliade sig disträ i det röda vildvuxna skägget som hade behövt en ordentlig omgång av en kam eller kanske till och med en borste. I ärlighetens namn skulle förmodligen hela hans kropp ha behövt bekanta sig med en kam.

 

Han blev avbruten mitt i tankarna av ett pipigt jamande. Då upptäckte han att det var självaste prinsessan - Kejsarens fagra dotter - som sprang omkring på fältet och lekte med en sin kattunge. Det långa blonda hårsvallet som var uppsatt i en hästsvans rörde sig i vågor i takt med hennes rörelser och håret glimmade och gnistrade i solskenet. Skrattet som lämnade hennes strupe och läppar skulle många beskriva som ett obehagligt ljud som gick genom märg och ben. Men för Signjut fanns det inget ljuvare att lyssna på än hennes skratt och röst. När ljudet nådde hans öron sköljde en gigantisk våg av värme över honom. Han visste inte hur, men på något sätt hade ett gäng fjärilar lyckats ta sig in i Signjuts mage och samtidigt som han omfamnades av värmen började dessa fjärilar att flyga omkring i magen på honom. Eftersom han aldrig hört om någon annan dvärg som drabbats av samma åkomma, vågade han inte be om hjälp för det. Risken fanns ju att de andra dvärgarna skulle tycka att det var för konstigt och av den anledningen stöta bort honom. Men hur de här fjärilarna hade lyckats att ta sig in i magen var något som han för sitt liv inte kunde lista ut.

 

Hysteriskt fnittrande tog honom tillbaka till verkligheten igen. Det gick ett elakt rykte om att den fagra prinsessan var dum som ett spån, men det avfärdade Signjut bestämt som inget annat än illvilligt rykte. Hur kunde man påstå och sedan stå bakom en sådan grov lögn? I Signjuts ögon fanns det ingen anledning att svärta ned en sådan pärla som prinsessan faktiskt var.

 

Då slogs han av en tanke, där han satt bakom kolossen till sten. Det var kanske dags att lägga korten på bordet och ...

 

Irriterat slog han efter en surrande fluga, som av en outgrundlig anledning bestämt sig för att ta sig in i hans näsa. Det räckte att han redan hade ett gäng fjärilar i kroppen. Inte behövde han ha en fluga också.

 

Hastigt reste han sig och drog småbuttert sin ruttna tyghuva längre ned på huvudet. Stegen styrde han mot det gigantiska Böåsfältet och sin hemliga skattgömma. Med sina tallriksstora nävar greppade han ett fång med blodsippor och gick sedan tillbaka till Södra fältet. Några tankar tillät han inte fylla huvudet, för då skulle hans realistiska sida sätta stopp för det han nu var i färd med att göra, men tanke på de risker som fanns. En dvärg tog aldrig onödiga risker.

 

Betäckning tog han bakom ett av alla träd med grodgröna kronor som fanns på fältet, och betraktade en ivrig prinsessa som lyckligt kastade kattungen upp i luften. Dock var kattungen uppenbarligen inte lika förtjust i behandlingen, av den förfärade minen och de utspärrade klorna att döma. Fast det lade inte Signjut märke till, utan det enda som han såg var den fnittrande prinsessan.

 

Innan han själv ens hunnit reagera, hade han lämnat sitt gömställe och gick i riktning mot henne med blodsippebuketten bakom ryggen. Till en början verkade hon inte ens lägga märke till honom, men det visste han att det berodde på hans längd. Eller, kanske snarare brist på längd. För att dra uppmärksamheten mot sig harklade han sig och inväntade hennes reaktion.

 

Förbryllat tittade prinsessan ned med en min som tydligt visade hennes avsmak inför denna rödhåriga dvärg. Kattungen tryckte hon hårt mot kroppen och tycktes inte märka att hon praktiskt taget kvävde katten.

 

"Vad vill du?" snäste hon samtidigt som hon backade några steg.

 

Rodnande sträckte Signjut fram buketten och tillät sig till och med att le en smula. Prinsessan såg oförstående på honom och väntade på en förklaring. Hur kunde det här krypet ha mage att pracka på henne ogräs?!

 

"Ehm ... Jo, det är så att ... Liksom ..."

 

"Vad vill du?" frågade hon igen och kände sig alltmer irriterad.

 

Varför gå som katten kring het gröt? tänkte Signjut och tog därefter ett djupt andetag.

 

"Du är det vackraste som jag har sett och för att visa dig mina känslor, erbjuder jag dig denna egenplockade bukett."

 

"Bukett?!" hånskrattade prinsessan. "Det är ju ogräs! Alla vet att ogräs är så ovärdigt att låta mig ens få se!"

 

Hennes svar var som ett knytnävslag i magen som gjorde att han fullkomligt tappade andan. Utan att han visste hur, hade han fått något i halsen och trots att han gång på gång svalde, ville detta mystiska inte försvinna.

 

Ett elakt leende lade sig på prinsessans läppar när hon insåg vad det var han hade sagt. Därnäst bubblade ett våldsamt skratt upp. Skrattet ekade över hela fältet och lät nästintill som ett åskväder. All lek och stoj upphörde med ens, och dessutom försvann allihop fortare än blixten. Prinsessan skrattade så mycket att hon praktiskt taget låg dubbelvikt på gräset.

 

Signjut bara stirrade på henne, för att mer och mer känna sig oerhört obehaglig till mods. Var det så hon såg honom? Som ett enda skämt?

 

Något vått trängde ut ur hans vänstra öga. Kvickt strök han bort det med sin väldiga näve samtidigt som ilskan växte. Blodsipporna slängde han ned hårt på gräset och trampade därefter sönder dem. Sedan avlägsnade han sig fort som ögat. Nu förstod han varför de andra dvärgarna såg så mörkt på omvärlden. Inte konstigt när alla andra behandlade en som skit. Men detta skulle hon få ångra. Ingen kränkte dvärgen Signjut på det här sättet. Ingen! Det skulle hon minsann få veta ...

 

----------------------------------

Denna lilla "saga" har jag baserat på onlinespelet Setrak som jag brukade spela.

5 jan 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)