Offerlammet

Han susade fram på den asfalterade skogsstigen med cykeln denna heta och soliga sommardag. Bara en liten bit kvar, sedan skulle han få sträcka på benen. Det hade inte tagit lång tid innan han skaffat sig en favoritrunda i skogen för sin löpträning. En barrtäckt och mjuk stig på ungefär två kilometer. Skogen – som egentligen inte var en ”riktig” skog, utan bara ett trädbevuxet område mitt i stan – var så tät med träd, att staden runt omkring skärmades av fullkomligt. Trafikbullret och de övriga stadsljuden motades bort av träden. Hit men inte längre.

Någonstans sjöng en talgoxe sin karaktäristiska sång samtidigt som solen lyste in här och var mellan träden. Då och då kunde man skymta den vallmoblå himlen mellan trädtopparna. Han drog ett djupt andetag och passade på att njuta av den friska skogsdoften. Att vara här var som att befinna sig i en annan värld. Det här var en plats utan måsten och krav. En plats som var fylld av möjligheter.

Han brydde sig inte om den senaste tidens händelser. Till skillnad från många andra i stan kände han sig fortfarande trygg i sin skog. Hittills kunde inte några underliga dödsfall och försvinnanden ändra på det. Han klarade av att ta hand om sig själv.

När han tyckte sig kunna skymta en gestalt i ögonvrån, hajade han till och vände med ens på huvudet åt det hållet. Samtidigt saktade han in och tog stöd med högerfoten när cykeln stannade. När han inte kunde upptäcka den där gestalten försökte han lyssna efter den, men allt var lugnt och fridfullt. Inga tecken på att någon annan än han själv fanns i den lilla skogen. Magen knöt ihop sig av obehag, trots att han intalade sig själv att han hade inbillat sig alltihop.

Han ledde cykeln den sista biten och lutade den sedan mot ett barrträd med ådrig bark. Under några sekunder stod han och hoppade på stället under tiden som han skakade lätt på armar och ben. Därefter satte han fart.

De tunga stegen dämpades av det mjuka och småfuktiga underlaget. Han lät den svaga vindens sus och fåglarnas sång omsluta honom. Han slöt ögonen och lät instinkten föra honom framåt. För ett ögonblick inbillade han sig att han flög. Han kände knappt underlaget under sina gymnastikskosbeklädda fötter. Leende sträckte han lekfullt ut sina armar och kände vinden smeka honom mellan hans utspärrade fingrar. Någonstans hörde han en gök och även en hackspett som rytmiskt och metodiskt trummade på en trädstam.

Ljudet av någon som viskade hans namn fick honom att snubblande återvända till verkligheten. Med uppspärrade ögon snodde han runt. Han kunde inte se någon annan där. Hjärtat försökte hamra sig ut ur hans bröstkorg. Andhämtningen hade på ett ögonblick ökat i hastighet. Kunde det vara inbillning? Fast ännu en gång? Var det verkligen möjligt?

Han slöt ögonen hårt som om han försökte radera något ur minnet. Han höll andan. När lungorna skrek efter luft, gjorde han dem till viljes. I samma stund öppnade han åter upp ögonen. Stress. Det måste vara ett tecken på stress. Ingenting annat. Vid stress kunde kroppen reagera lite hur som helst. Det hade han läst på internet.

Skrattande började han springa igen – den här gången med öppna ögon. Bara för säkerhets skull. Så han visste att han verkligen var vaken och inte höll på att somna. Det kunde ju också vara ett alternativ. Jobbet hade kanske kört slut på honom och först nu när han kopplade av, hann kroppen ikapp. I och för sig var han ingen läkare, men för honom lät det logiskt.

Skriket lät inte vänta på sig när han kände en hand smeka hans rygg. Dunsen när han föll ned på den fuktiga stigen var långt ifrån ljudlös, liksom hans ilskna svordom. Under några sekunder låg han och jämrade sig. Vänsterfoten hade vikt sig i fallet och hamnat under hans kropp. Det värkte något så obeskrivligt att han var tvungen att bita sig i läppen för att inte släppa fram några tårar. De kämpade allt vad de kunde för att få lämna tårkanalen och bana sin väg nedför skäggstubben på hans kinder. Trots att det inte fanns någon som kunde se honom, var han inte villig att gråta. Lite stolthet hade han ändå.

”Vad i ..?!” utbrast han när han plötsligt upptäckte kvinnan som stod framför honom, till hälften gömd bakom ett träd. Ett lurigt leende vilade på hennes läppar och hon såg på honom med sin intensiva blick. Ögonen var lika gröna som trädkronornas blad. Det fanns ett djup i hennes blick som fick det att suga till i magen på honom.

Ingen av dem släppte blicken från den andra. Allting tystnade runtomkring dem. Han upplevde det som att allt stannade upp. Som om de befann sig i en bubbla av totalt vakuum.

Till slut gled hon fram på det mest graciösa sätt han någonsin upplevt. Motvilligt drogs hans blick från hennes och ned på hennes kropp. Hennes uppenbarelse fick honom att fullkomligt tappa andan. Att se henne var som att få ett hårt knytnävsslag i magen. Han hade aldrig i hela sitt liv sett något så vackert. Runt kroppen hade hon virat ett ljudgrönt tygstycke som inte lämnade något åt fantasin – han kunde utan svårigheter se hennes kvinnligt kurviga kropp med breda höfter och lätt putande mage. En lust att vilja gripa tag i henne och röra vid denna underbara skapelse genomfor honom, fast han kunde inte röra sig. Det var som om han var fastfrusen. Det enda han kunde göra var att sitta och se på henne.

Långsamt närmade hon sig honom med kattlika rörelser. Hans egen andhämtning blev hela tiden häftigare och han började känna ett dovt dunkande i skrevet. Ett behov av att få vara nära henne växte sig successivt starkare. Varje cell i hans kropp började skrika och längta efter hennes närhet. Känslan av instängdhet flammade plötsligt upp inom honom. Han behövde komma ut. Lungorna drog ihop sig, vilket resulterade i att han kippade efter luft som en fisk på torra land.

Smekningen hon gav honom blåste bort allt på studs. Som genom att vifta med ett trollspö blev han fullkomligt lugn. Fingrarnas sagolika mjukhet fick honom att längta efter mer.

”Jag har haft ögonen på dig.”

Aldrig hade han hört en så mjuk och melodisk stämma förut. Med ens stramade det till i skrevet.

”Jag har valt ut dig. Från och med nu är du min.” Viskningen tätt intill hans öra gjorde så han rös. Fortfarande kunde han varken prata eller röra sig.

Hennes lugna andhämtning smekte hans kind och när han kände hennes fuktiga tungspets, trodde han att han skulle explodera. Skrevet bultade och pulserade mer än någonsin. Även när det sved till på kinden. Smärtan fick nästan hans ögon att tåras, men det förändrade ingenting. Tvärtom var han nu nästan på väg att komma.

Som om hon kunde läsa hans tankar, log hon förföriskt samtidigt som hon slickade sig kring läpparna och sög av blodet från sina långa och smaragdgnistrande naglar. Ifall han hade kunnat skulle han ha skrikit ut sin frustration. Varför plågade hon honom på det här sättet?

Trotsigt svassade hon förbi och ställde sig bakom honom. Något mjukt – och hårigt? – smekte hans nacke.

”Du måste fånga mig först”, skrattade hon plötsligt och innan han visste ordet av det, var hon som uppslukad av jorden.

Medan han reste sig upp såg han sig omkring. Var hade hon tagit vägen?

När han skymtade en rävsvans längre bort på stigen satte han iväg. Varför han gjorde det kunde han inte riktigt svara på. I samma stund som han hade sett den röda rävsvansen, hade han fyllts av en känsla av klarsynthet och självklarhet. Det var något med svansen som drog honom ditåt.

Under löpningen bland de tätbevuxna träden – då han lämnat stigen – rev grenarna honom i ansiktet, men inte heller detta hindrade honom. Han var tvungen att finna henne.

För sitt inre såg han plötsligt bilder av olika män som låg livlösa i skogen. En del saknade ögon, medan andra hade fått magarna uppsprättade. Han ruskade hastigt på huvudet och kände ett svagt illamående som obehaget förde med sig. Fast han fortsatte att springa. Något annat alternativ fanns inte.

Han saktade in då han nådde gläntan. Framför honom stod hon i all sin prakt. Vinden tog tag i det tunna tygstycket som täckte henne, men utan att slita det från hennes kropp.

”Kom.”

Utan att tänka lydde han henne och gick in i hennes öppna famn. Fast något var fel. Varför kändes hennes rygg så … skrovlig? Och ihålig?

Skriket som lämnade hans strupe kunde snarare liknas mer vid ett ylande. Smärtan från hans egen rygg fick det att svartna för hans ögon. Samtidigt fylldes hans huvud av hennes råa skratt.

”Jag är skogens fru och du är mitt offerlamm.” Han var knappt vid medvetande när han slängdes på rygg och hon gränslade honom.

Det hjärtskärande skriket som fyllde den lilla skogen tog sig aldrig ut till staden.

23 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)