Nyckelknippan

Gatlyktan nere på gatan gav ifrån sig ett tämligen svagt sken ute i mörkret. Då och då fladdrade ljuset till och för sekundskorta ögonblick släcktes skenet, för att till slut ge upp helt. De andra lyktornas ljus var så svaga att de inte kunde rå på det otäcka mörker som nu lagt sig över en stor del av den öde gatan.

Martina ökade genast takten där hon gick längs gatan. Hon hade aldrig varit mörkrädd, fast med tanke på vad staden under dagtid erbjöd, var det bättre att t det säkra före det osäkra och vara försiktig. Om det inte hade funnits så värst många buskar längs med hela gatan, skulle hon nog ha känt sig en smula lugnare. Men nu var det inte så och blotta tanken på vad, eller vem, som kunde gömma sig bland buskaget gjorde Martina så pass nervös att hon skyndade på sina steg ytterligare. Snart skulle hon vara hemma i värmen och tryggheten.

Hon tvärstannade och lyssnade ut i mörkret. Hade det bara varit inbillning eller hade hon verkligen hört ovanligt mycket prassel i de rödgula buskarna? Nu när hon stod blickstilla hördes absolut ingenting, bortsett från den isande vindens tjut och några avlägsna bilar. Det måste vara mörkret som bidrog till hennes påtagliga harighet.

”Sluta att fåna dig!” beordrade hon sig själv halvhögt innan hon fortsatte sin raska promenad hem.

I nästa sekund hoppade hon minst en halv meter upp i luften, samtidigt som hon kvävde ett vettskrämt skrik och snodde vacklande runt. Nu var hon bombsäker på att hon hade hört ovanligt mycket prasslande för att komma från något djur! Det var någon i buskarna!

Hjärtat dunkade på för fullt att det nästan slog sig ut ur hennes bröstkorg. Till och med inuti hennes huvud dunkade det på utav bara den och den snurrade även en aning i huvudet.

Snubblande vände hon sig om och sprang flåsande resten av vägen till hyreshuset där hon bodde. Flera gånger vacklade hon till ordentligt och föll nästan huvudstupa framåt. Rädslan klumpade ihop sig i halsen och tog ett järnhårt grepp kring hennes maginrede, så att tårar genast uppstod. Gråten grumlade hennes sikt och gjorde att hon fick använda sin handskbeklädda hand till att klumpigt torka bort det från ögonen. Hon hade ingen tid till att ödsla på att ta av sig handsken för detta ändamål.

Våldsamt ryckte hon upp den tunga dörren till trappuppgången och for snubblande in. När dörren slog igen då hon var på väg upp till lägenheten, hoppade hon till och gnydde skrämt.

Väl framme vid sin lägenhetsdörr letade hon febrilt efter sina nycklar i den korpsvarta handväskan som hon bar med sig. Var kunde de vara? Martina visste mycket väl att hon hade lagt ned dem i väskan när hon gick hemifrån. Inte kunde hon ha tappat dem? Gode gud, säg inte att det var sant!

”Hej”, hördes en låg och sammetslen stämma.

Martina pep till och vände sig blixtsnabbt om. Bakom henne stod en lång, svartklädd och muskulös man. Även det kortklippta håret hade en svart nyans, med endast en svag antydan till blått. Mannen log ett lömskt leende och såg på henne med en underlig blick. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var underligt, men blocken gav henne rysningar.

”Letar du efter de här?” I sin grova hand höll han hennes nyckelknippa.

”Tack, jag…” Hon sträckte nervöst fram handen för att ta emot nycklarna.

”Du tappade dem”, avbröt han henne med lika lågt röstläge som tidigare, men gjorde ingen ansats till att ge tillbaka dem.

”Jag förstod det”, svarade hon med frenetiskt dunkande hjärta.

”Du borde vara mer försiktig. Man vet aldrig vem som kan hitta dem.” Han närmade sig henne med långsamma rörelser.

”Tack, jag ska tänka på det till nästa gång.”

Nu var han så pass nära att Martina kunde känna hans varma andedräkt mot sin egen hud. Vad hon mest av allt skulle vilja göra var att skrika så högt hon kunde och hoppas att någon granne skulle komma till undsättning. Fast hon kunde inte. Rädslan hade satt den förmågan ur funktion och för ögonblicket kunde hon inte åstadkomma något ljud. Det var som om hon glömt bort hur hon skulle göra.

”I ett sådant tillfälle kan vad som helst hända”, sade han medan han med huvudet på sned betraktade henne, för att därefter låta sin grova hand röra vid hennes huvud.

Snabbt försökte hon stoppa de kväljningar som plötsligt uppstått och samtidigt slingra sig bort från honom och denna mardrömslika situation. Det sistnämnda var dock meningslöst, då hans välbyggda kropp blockerade alla eventuella flyktförsök. Med andra ord fanns det inget annat att göra än att ge upp. Hur hon än försökte, skulle han få sin vilja igenom. Om ändå…

Med ens kändes benen som spaghetti och en enorm yrsel övermannade henne. När synfältet försvann, lade hon handen mot den skrovliga väggen i trapphuset och väntade flämtande på att det skulle gå över. Efter en stund försvann all stadga i benen och hon sjönk ihop i en hög på det kalla stengolvet. Någonstans – långt bort kändes det som – hörde hon någon snyfta.

Det skramlade till när han – efter vad som kändes som en evighet – slängde nyckelknippan på henne och stegen ekade högt när han gick sin väg. När allt runt omkring henne hade tystnat, kände hon tårarna som rann nedför hennes kinder. Hon märkte aldrig när lägenhetsdörren mitt emot försiktigt öppnades på glänt och ett par nyfikna ögon betraktade henne.

4 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)