Litet steg

De svartblänkande klackarna ekade mot det grå marmorimiterade golvet i trappuppgången, men tystnade då hennes blick genom det stora kvadratiska fönstret landade på ett gäng ungdomar som satt på den murkna träbänken ute på gården. Med hamrande hjärta backade hon ett par steg och vände sig om och tog ett steg tillbaka mot lägenheten, men stannade mitt i steget. Tvekade. Hennes kompis brukade tjata på henne om att ta tag i sitt liv och göra något åt problemet, för det var inte sunt att tänka så. Om hon bara lät det bero skulle hon bli galen.

Försjunken i tankar började hon att väga och gunga på sina sotsvarta klackar. Om hon bara lät det bero skulle de gå sönder. Var det just det som hänt henne? Hade hon gått sönder inombords och blivit galen? Det skulle i så fall förklara varför hon stod och tvekade och varför det kändes motsträvigt att fortsätta dit det var tänkt. Motvilligheten och obehaget uppenbarade sig i form av en osynlig vägg med inskriptionen ”Hit men inte längre.” Hur mycket hon än ville kunde hon inte forcera väggen och ta sig förbi. Det var en omöjlighet.

”Du behöver kanske hjälp? Prata med någon?” hade hennes kompis föreslagit en dag när de hade pratat med varandra.

Det var så lätt för andra att tycka och påpeka när de själva inte upplevde det hon gjorde. När de själva inte var fångade i ett panikens fängelse. Andra skulle aldrig förstå hur det var att få panik vid blotta tanken på att ta tag i saken och utmana sig själv. Aldrig kunde de veta hur det var att ha en smula i magen som på rekordkort tid växte sig till en stor och flera kilo tung klump. Brukade de vilja springa iväg för att de kände sig instängda och att det inte fanns tillräckligt med syre för att räcka till dem också?

En gång hade hon själv varit en av de personer som inte skulle kunna förstå. Men som genom ett trollslag hade allt förändrats och när hon befann sig i grupp fick hon ingen luft. Ända sedan hennes bästa vän hade kommit in på universitetet och flyttat femtioelvatusen mil, hade hon börjat hålla sig mer för sig själv. Innan hon visste ordet av hade hon pö om pö fått svårare och svårare att tillbringa tid med andra och framför allt större grupper.

Handen vilade nu på dörrhandtaget – redo att trycka ned för att få dörren att öppna sig så att hon kunde söka skydd och slippa obehagligheter. I alla fall för idag. Fast till och med nu tvekade hon.

När hon först hade diskuterat problemet med sin kompis, hade denna kommit fram till att hon led av socialfobi. Socialfobi ... Fobi för att vara social? Men hon ville ju vara social! Problemet var att hon inte kunde. I ärlighetens namn borde hon kanske prata med någon och få hjälp, fast om hon tyckte att folksamlingar var obehagliga, var det där med att prata med någon professionell ännu värre. Hon ville inte vända ut och in på sitt privatliv inför en främling. Även om någon seriös och professionell inte fick tycka att hon var galen, ville hon inte riskera det. Dessutom var hennes innersta tankar och känslor hennes egna. Ingen annans.

Suckandes släppte hon dörrhandtaget och stirrade på det som om hon med tankekraft kunde förmå handtaget att ta det svåra beslutet åt henne. Vid blotta tanken på att ta tjuren vid hornen och möta sitt problem knöt sig hennes maginnehåll till en stor knut. Allt tänkande hade nu fått henne att må illa. För tillfället satt allt i halsgropen och lurade – väntandes på att få tillfälle att dyka upp när man minst av allt anade eller ville att det skulle komma. Hon började också känna att det snurrade till i huvudet en aning. Yrseln fick henne att sätta sin bleka hand mot den skrovliga väggen i trappuppgången som stöd för att inte ramla ihop i en hög på det kalla golvet.

”Sluta genast upp att vara så himla löjlig”, uppmanade hon sig själv medan hon dämpat dunkade huvudet i väggen och därigenom fick märken i pannan.

Efter en knappt minuts kämpande återfick hon slutligen sans och balans. Nu hade hon makten över sig själv.

”Bara att bita ihop och tänka på annat”, mumlade hon och styrde stegen nedför trapporna mot utgången.

Då hon nått trappans fot på nedervåningen hördes gälla skratt som fick henne att med ens rygga tillbaka. Instinktivt ville hon vända på klacken och rusa hem till säkerheten. För att återigen lyckas återfå kontrollen tvingades hon att ta djupa andetag och tvinga tillbaka illamåendet.

”Det är precis som att rycka bort ett plåster”, intalade hon sig själv och slöt ögonen när handen kramade om porthandtaget så att hennes knogar vitnade. ”Det känns bättre när det väl är gjort”, fortsatte hon och höll sedan andan.

Ljuden blev genast starkare och tydligare när porten slogs upp. Först stod hon som förlamad som om hon inte förstod vad som hade hänt. Därnäst infann sig villrådigheten och hon kände sig väldigt vilsen.

När gruppen med ungdomar tystnat tvärt, riktade de blickarna mot henne. Obehaget som det medförde satte fart på henne och för att inte hinna ångra sig, gick hon därifrån snabbt och bestämt. Det var först efter åtskilliga meter som det slog henne att hon hade klarat det. Hon hade faktiskt genomfört det! Insikten fick henne att stanna upp medan glädjen bubblade inombords och fyllde henne till brädden. Det var väldigt nära att hon hade börjat hoppa eller dansa av glädje, men så pass kontrollerad var hon att hon bara nöjde sig med att knyta högerhanden och höja den en smula samtidigt som hon log världens största leende. Det här var knappast ett stort steg för mänskligheten, men det var i alla fall ett litet steg i rätt riktning för henne. Ett av förhoppningsvis många.

15 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)