Klänningen

Marken knastrade under Camillas fötter och den varma andedräkten som hon andades ut förvandlades till vit ånga. Det var rasande kallt. Nästan omöjligt att vistas ute. I och för sig hade snön inte kommit så än var det bara frost, men kylan var outhärdlig.

Bilarna körde sakta på vägarna eftersom det var stor risk för halka. Här och var kunde man höra någon otålig bilist tuta och någonstans tvärbromsade ett par bilar. De bromsade så att däcken skrek. ”Snart sker det väl en olycka”, tänkte Camilla samtidigt som hon drog jackan tätare runt kroppen och drog ner mössan över öronen.

Hade det inte varit för Maria skulle Camilla aldrig gett sig ut. Men Maria hade ringt rätt så tidigt den här lördagsmorgonen och frågat ifall de inte kunde träffas? Först hade Camilla tvekat, för det var ju flera minusgrader ute.

”Kom igen Camilla”, bad Maria med sin övertalningsröst. ”Vi har ju knappt träffats de senaste veckorna, så lite tid kan du väl ändå undvara?”

Hon hade faktiskt rätt. De hade knappt träffats och det var Camillas fel, åtminstone lite. Under den senaste tiden hade hon varit lite av en enstöring, vilket berodde på att hon hade börjat studera på lärarhögskolan och tog sina studier på fullaste allvar

”Okej då”, gav Camilla med sig. ”Jag kommer väl då. Var ska vi träffas?”

Sen var det bestämt. Det var därför hon var ute i den här djävulska kylan.

Camilla hann knappt tänka färdigt innan hon halkade på en knappt synlig isfläck och slog i ryggen och bakhuvudet i marken. Smärtan var enorm och spred sig snabbt genom kroppen och dessutom skämdes hon. Nu stod säkert alla och såg på henne och kanske till och med skrattade åt henne.

Mödosamt reste hon på sig och borstade av jackan och byxorna. Vad hon kunde se hade kläderna inte gått sönder och det såg heller inte ut som om de hade blivit smutsiga. Vilken tur, då kunde hon kanske spara den kostnaden den här månaden. Hon var faktiskt rätt klumpig och var tvungen att köpa nya kläder jämt. Exempelvis den gången då hon nyligen hade köpt ett par byxor för ungefär 900 kronor och råkade sedan gå emot ett nymålat plank och fick färg på byxorna, som oturligt nog inte gick bort. Kort därefter råkade hon fastna i något vasst föremål och rev hål i en av sina tröjor. Det var aldrig meningen att ta sönder kläderna, utan det blev bara så. Kanske var det som hennes syster sade; att hon var oförsiktig?

Utan förvarning kom en yrselattack och Camilla var tvungen att luta sig mot närmsta stolpe. Hon slöt ögonen en stund och koncentrerade sig på att hålla balansen. Allting for igenom huvudet och hon började känna ett svagt illamående. Som tur var höll det bara på en kort stund och Camilla fick kontroll över sig själv igen. Var det en biverkning från fallet? Kanske borde hon ta sig till sjukhuset och kolla? Nej, hon hade inte tid så det fick vänta. Maria satt säkert och väntade på henne just nu.

Egentligen var det rätt konstigt att Camilla och Maria var vänner, för de var nämligen varandras motsatser. Men kanske var det just det som hade gjort att de blivit kompisar? Kanske var det så att de kompletterade varandra? Maria var ju en väldigt glad och utåtriktad person och kunde börja prata med allt och alla, medan Camilla var en rätt så reserverad och väldigt ansvarsfull person. Fast, reserverad var kanske att ta i? Försiktig var nog ett mer passande uttryck för Camillas personlighet.

Bara några meter ifrån henne låg fiket där de skulle träffas. Snart skulle hon äntligen komma bort från kylan och kunna värma sig där inne. Hon började sakta gnugga sina händer mot varandra så att blodcirkulationen skulle komma igång igen.

Det var stimmigt inne på det lilla kaféet. Kunder satt och samtalade med varandra medan servitriserna och servitörerna sprang omkring och såg nästan ut som yra höns.

Camilla gick omkring och sökte med blicken efter Maria. Efter en snabb titt på sitt armbandsur kunde hon konstatera att det var fem minuter kvar tills de skulle träffas, så hon satte sig i lugn och ro för att vänta.

Vid en av telefonautomaterna stod en ganska frodig kvinna och talade. Hon verkade ganska upprörd då hon talade båda snabbt och relativt högt. Kanske bråkade hon med sin man?

När det hade gått ungefär tjugo minuter började en irriterad känsla ta form i Camilla. Kunde Maria inte hålla tiden? Inte för att hon hade kunnat det tidigare heller, men någon gång måste hon väl börja ta ansvar?

En av servitriserna kom fram och frågade ifall det var något Camilla ville ha, men hon skakade på huvudet och såg mot utgången.

När det hade gått ytterligare tjugo minuter byttes irritationen ut mot oro. Även om Maria brukade vara sen, brukade hon aldrig vara så här sen. Något måste ha hänt henne, men vad? Eller så satt hon någon annanstans inne på fiket.

Camilla reste sig och gick runt för att se efter, men hon kunde inte hitta sin vän någonstans. Men de hade väl bestämt att träffas här?

Hon gick fram till ett bord med två andra tjejer, kanske hade de sett Maria? Nej, det hade de inte.

Precis när hon vände sig om för att gå, stannade hon. Sakta vände Camilla sig om mot de två tjejerna igen och märkte att den ena tjejen hade en exakt likadan klänning som Maria. Var det bara ett sammanträffande? Det trodde inte Camilla eftersom det inte var en klänning som man kunde få tag på var som helst, men vad hade de i så fall gjort med Maria?

”Jag vet var du har fått den klänningen ifrån”, sade Camilla så myndigt hon kunde.

Tjejen med klänningen vände sig om och gav Camilla en hård blick. Antagligen ville hon inte bli störd i sitt samtal med den andra tjejen.

”Jaha”, svarade hon med en suck. ”Och varför skulle jag bry mig?”

”Vad har ni gjort med Maria?”

”Vem fan är Maria?” sade tjejen ansträngt för att hålla sin röst dämpad.

”Tjejen som ni stal klänningen ifrån”, svarade Camilla och försökte hålla sig lugn.

”Nej, nu blir jag förbannad!” snäste tjejen. ”Vem fan tror du att du är som …”

Dörren till fiket öppnades och där stod … Maria?!

Camilla blev chockad. Hon bad skamset om ursäkt och kilade iväg till Maria, som hade satt sig vid ett bord intill ett av de stora fönstren.

”Varför är du sen?” viskade Camilla.

”Det var så halt på vägarna att bussen var försenad tjugo minuter. Dessutom tog det ett tag att gå hit från busshållplatsen för jag ville ju inte trilla.”

Maria log med hela ansiktet. Camilla nickade och skämdes för sitt uppträdande för ett par minuter sedan. Om hon ändå kunde lära sig att tänka innan hon agerade … Nu var Maria i alla fall i säkerhet och Camilla kunde andas ut.

Camilla vinkade åt en av servitriserna och beställde en kopp kaffe och frågade Maria hur hon annars hade haft det.

8 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)