Iskall gravkammare

Vad var det egentligen som han hade gett sig in på? Grundtanken var att han skulle ha något att göra, för annars tvingade myrorna i hans ben honom att springa omkring som en yr höna i jakt på en uppgift. Blotta tanken på att bara sitta stilla och bara rulla tummarna eller liknande gjorde honom rädd. Nej, han kunde verkligen inte förstå sig på de som mer än gärna tillbringade dagarna i ända med att sitta på baken och slöa. Hur var sådana personer funtade?

Vagnen gnisslade lite gällt när han kom rullande med den genom butiken. Benen värkte efter en hel dags arbete med att rusa omkring och slita. Inte en enda gång under dagen hade han tagit en paus och satt sig ned för att ta igen sig en smula. Vid närmare eftertanke kom han på att han inte heller hade ätit lunch. Klockan närmade sig fem och tanken på lunch väckte magen till liv, som nu otåligt – och bokstavligt talat – började skrika högt efter föda. Dock skulle det dröja i alla fall en halvtimme till innan han skulle få chans att kunna stilla sin hunger. Han önskade att de trettio minuterna redan var förbi.

Grimasen som han åstadkom när han med alla sina krafter fick upp lådan med fulla glasburkar upp på hyllan, var långt ifrån vacker. Fast huvudsaken var att han fick upp den dit han skulle och då spelade det ingen roll hur han gjorde det eller hur han såg ut. Dessutom var han ändå ingen skönhet i arbetskläderna som han bar, men de gav honom i varje fall möjligheten att ha något att göra och kanske till och med ett arbete att gå till. Om det sistnämnda skulle bli verklighet berodde helt och hållet på om han spelade sina kort rätt, vilket rent ut sagt innebar att han skulle streta på som en myra och inte bara dra sitt strå till stacken, utan så många som det bara gick – om det så innebar att han aldrig skulle få tid att äta lunch. Arbetslösheten var inget som lockade. Inte ens för allt smör i Småland.

Än så länge var han alltså bara en praktikant, men han gjorde mycket mer än de flesta som faktiskt var anställda i matbutiken. Trots det verkade de ändå tycka att de var så mycket bättre än honom och körde med honom för glatta livet. ”Gör det!”, ”Ta hand om det där!” I början hade han försökt konversera med dem för att göra slitet lite mer uthärdligt, men den enda respons han fick var föraktfyllda blickar och gliringar bakom ryggen då de trodde att han inte hörde. Tji fick de! Den enda som var annorlunda och faktiskt mänsklig, till skillnad från de andra, var Linnéa. Blonda, gängliga och bildsköna Linnéa. Hon var den som med ett leende på läpparna och glimten i ögat hälsade honom god morgon varje dag. Hon var den enda som satte sig vid samma bord som honom på lunchen och struntade i de andra, som inte ens verkade se honom. För henne var han en arbetskamrat. För honom var hon en gudinna. Hon var den mest bedårande ängel som existerade på denna jord, med sitt kortklippta blonda hår och kaktusgröna, flörtiga ögon – ögon som han kunde drunkna i och som förförsikt trollband vemhelst hon såg på. Han om någon borde veta det, eftersom hon hade gjort med honom det för knappt en timme sedan. Igen!

För första gången den dagen satte han sig ned på en av de träpallar som fanns placerade inne på lagret. Linnéa hade tagit på sig uppgiften att lära upp honom i de uppgifter som krävdes för ett butiksarbete och idag hade hon förklarat hur han skulle göra skyltar och etiketter. Under tiden som Linnéa på ett lugnt och sansat sätt hade förklarat meningen med dem och var på skärmen han skulle trycka samt när han skulle göra det, hade hon inte släppt honom med blicken. Inte en enda gång. Istället hade hon lett med ögonen och även med munnen, men där hade det varit så diskret att det knappt ens hade synts. Förutom att le med ögonen, hade hon smekt honom med sin blick så att han hade blivit alldeles vimmelkantig och varit på vippen att börja kippa efter luft likt en fisk på land. När hon hade lämnat honom hade hon sakta låtit sin hand stryka längs hans axel.

Vid tanken på vad han hade upplevt med henne, fick det att pirra och brinna i kroppen på honom, så han blev tvungen att sluta ögonen för att återfå sitt lugn. Fast han var ännu inte riktigt säker på om han var speciellt utvald eller om hon faktiskt var så där flörtig mot alla. Han bestämde sig för att det var något som han skulle ta reda på så fort han fick tillfälle.

Gäspande såg han på sitt armbandsur och funderade på vad han skulle sysselsätta sig med. Ifall han förblev sittande på träpallarna skulle någon av de andra säkert upptäcka honom – kanske till och med butikschefen själv! – och då kunde han med säkerhet kyssa sin praktik adjö och samtidigt förvänta sig ett allt annat än ett muntert omdöme och intyg. Om han däremot ständigt jobbade, skulle de inte ha något att klaga på. Eller, i varje fall inte på hans insats, även om han visste att det med stor sannolikhet skulle stå ord mot ord i sådana fall. Hans fjäderlätta ord mot deras blytunga lögner.

De kritvita lagerväggarna fick honom att tänka på både sjukhus och sin storasysters lägenhet. I de flesta av rummen och utrymmena i hennes annars fina tvåa, var väggarna klädda i oskuldens egen färg. Fast det var långt ifrån över där. Även inredningen, såsom skåp, vitvaror och en del möbler, var sterilt vita, vilket fick honom själv att knappt våga röra något i rädsla för att lämna smuts efter sig. Bara en kort vistelse hos henne gav en huvudvärk.

Han skakade på huvudet i hopp om att slippa ådra sig en huvudvärk nu och reste istället på sig. När han ändå befann sig strax intill en av deras frysrum, kunde han passa på att fylla en avlång arbetsvagn och fylla på frysboxarna i butiken. Det om något var väl ändå ett bra initiativ och skulle ge honom i alla fall ett ynka pluspoäng? I andra fall hade han något att göra och undvek att få träflisor i baken av att sitta på de murkna pallarna. Men var fanns vagnarna?

Hastigt såg han in mot lagret och de få pallar med kaffe och toalettpapper som fanns kvar. Hyllorna med dessa varor där ute var överfulla. Det var en detalj som förvånade honom – att de varor som de hade tonvis av beställde butikspersonalen hem, medan produkter som det var helt slut av saknades i flera veckor innan någon ljusskalle fick den smarta idén att beställa hem varorna ifråga. Redan från första dagen hade de talat om flertalet gånger att det var viktigt att flytta fram varor till kanten av hyllan, eftersom det alltid var någon som i slutet av dagen gick och registrerade vilka produkter som behövde beställas hem. Antingen var det en ren och skär lögn eller så var den person som ansvarade för beställning av varor rätt och slätt inkompetent. Så gott som dagligen tvingades han att vänligt förklara att de tyvärr hade slut på just den vara som kunden var ute efter, men att han skulle säga till den ansvarige att se till att beställa hem det. En del kunder tog emot beskedet lugnt och vänligt, medan andra skällde ut honom ordentligt och kunde inte förstå varför de inte såg till att ha det hemma i butiken. Vissa gånger hade han god lust att ryta tillbaka, men bet sig i tungan och visade istället sitt påklistrade leende, samtidigt som han höll med kunden och visade sympati. I hopp om att beställningarna verkligen skulle genomföras, skrev han upp varje vara som var slutsåld och lade på beställarens skrivbord. Om hon medvetet struntade i lapparna eller om de helt sonika kommit bort hade han ingen aning om, men någon beställning gjordes aldrig.

Samtidigt som han reste sig upp, funderade han på vad det var han skulle göra och kom på det just när han såg ena lagervagnen gömd bakom pallen med kaffepaket. Dessa vagnar var ganska praktiska med sina två ”våningar” och sina långtradarlängder. Man kunde få plats med ganska mycket medan man gick runt i butiken och fixade. Något svårstyrda var de kanske, men han skulle med stor säkerhet få in tekniken med tiden, om han nu stannade kvar så länge.

Vagnen gnisslade då han drog den med sig till frysen och fick en nyfiken kund att titta in genom den öppna lagerdörren. Vagnen lät bara så där irriterande när den var tom. Då den var full med varor kvävde deras tyngd ljudet och befriade alla öron från det.

Till en början vägrade frysdörren gå upp oavsett hur mycket han än tog i och drog. Efter flera misslyckade försök testade han att vrida om den lilla grå metallnyckeln som fanns placerad i låset och efter det gick den tunga dörren smidigt upp utan ansträngning. Emellanåt önskade han att butikspersonalen kunde vara en aning konsekventa med hur det skulle vara. På lagerdörrens insida satt en stor lapp med feta bokstäver som talade om att den skulle hållas stängd. Utom i ett fåtal fall hölls den därför stängd. Med frysdörren däremot var det lite som rysk roulett. Man visste aldrig vad man skulle mötas av.

Kylan slog emot honom som om han sprungit rakt in i en iskall vägg då dörren öppnades. Eftersom han visste att det hela skulle gå snabbt, brydde han sig inte om att ta på sig de fodrade handskarna som de skulle använda vid hanteringen av kyl- och frysvaror. Det hade knappt gått mer än ett par sekunder innan känseln i hans fingrar långsamt började försvinna. Då han tog tag i en kartong, kände han hur svårt det var att få den i sitt grepp med halvt bortdomnade fingrar. För att hålla kvar lite av värmen i kroppen studsade han smått upp och ned under tiden som han läste på kartongerna vad de innehöll.

Bakom honom klirrade något till som om ett glas sprack. Ljudet fick honom att rycka till och sno runt för att se vad det var. Inga glas fanns i frysen, det visste han. Alltså hade ljudet kommit utifrån lagret. Någon måste ha kommit in utan att han hört det. Han ropade och väntade på att få ett svar, men det kom aldrig.

”Det var bara inbillning”, muttrade han och återgick till letandet efter rätt frysvaror.

Något enkelt arbete i att hitta och få tag på det man var på jakt efter, skulle han inte vilja påstå att det var. Långt ifrån. Det stod pallar och rullvagnar huller om buller och pallarna stod i alla möjliga riktningar utom i rätt vinkel så att man kunde få in en pallift. Som det såg ut nu var det fullkomligt omöjligt och pallarna var för tunga för att flytta dem för egen maskin. Inne i frysen var det också så himla trångt att han i stort sett inte kunde komma fram. Fast om han sträckte sig lite grann kunde han kanske nå den där kartongen …

Bakom sig hörde han en ordentlig smäll och for upp minst en halvmeter i luften. Han hade tur att han var så pass ung som han var, för han var säker på att hjärtat på allvar stannat för ett ögonblick. Om det mot förmodan fortfarande hade stått stilla, skulle det i så fall ha rivstartat omedelbart då han vände sig om och såg att den solida frysdörren hade gått igen. I ögonblicket senare lugnade han ned sig själv med att han åtminstone inte var inlåst i denna iskammare.

Med långa och bestämda kliv stegade han fram mot dörren och tog tag i handtaget för att öppna den. Efter flera misslyckade försök att få upp den, insåg han att var inlåst i frysen. Dörren måste ha gått i baklås och det enda sättet att öppna den var utifrån.

Frenetiskt bankade han med sina knutna nävar på den iskalla dörren och skrek på hjälp för full hals. Någon måste ju vara där ute! Han hade hört någon för bara en liten stund sedan Efter allt hamrande på dörren var händerna tomatröda samtidigt som de värkte, dels från hans bankande, dels på grund av kylan. Hela kroppen skakade kraftigt, trots hans tappra försök att ignorera kroppens signaler på att han frös. Precis som en hårt studsad boll for han upp och med på stället där han stod. Vad skulle han ta sig till? Det minsta han ville var att det skulle bli hans iskalla gravkammare. Varför hörde ingen honom?

Känseln i ansiktet hade nu försvunnit oh det var bara en tidsfråga innan resten av hans kropp skulle få uppleva samma sak. Allt i hans näsborrar frös till is och det medförde att han kunde känna varenda liten detalj därinne.

Tankarna for runt som uppskrämda, virriga höns och han hann inte tänka klart en tanke förrän nästa knuffade bort den och själv gjorde entré. Varför var det ingen som öppnade? Förstod de inte att han höll på att frysa ihjäl? Han ville skrika, fast det skulle vara lönlöst då ingen ändå verkade höra honom. Dessutom verkade hans stämband ha frusit till is, eftersom han inte kunde få fram något ljud, hur mycket han än kämpade. Insikten om att han skulle komma att dö i vilken minut som helst, naglade sig fast i honom. Det fanns ingen hjälp att få. Allt skulle strax komma att vara över.

I ett sista desperat försök bankade han återigen på dörren, fast nu fanns det inte alls lika mycket kraft i det som förut. Efter en kort stund tröttnade han och satte sig uppdragna knän på den plats där han stod. Huttrande lutade han sitt ansikte mot sina knän.

Då öppnades dörren och en förvånad Linnéa tittade in. Hon sade hans namn några gånger utan att få svar. Till slut greppade hon tag i hans arm och försökte dra upp honom. Först då reagerade han. Till en början trodde han att han hallucinerade då han hört Linnéas mjuka röst, men när han hade känt beröringen insåg han att det inte var inbillning. Han var räddad!

Mödosamt reste han på sig och stapplade ut på ostadiga ben till butikslagret och värmen, med Linnéa i släptåg.

21 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)