Inget speciellt

Det var inget speciellt med den här dagen. Husses kompis var på besök som vanligt. Det var han ofta. Kvällen innan hade de suttit i det stora rummet med en massa påsar som innehöll något vitt och förutom påsarna hade de även haft andra saker. Precis som vanligt. När de satt där inne hade jag fått lära mig att jag inte fick vistas där. Husse sade att något kunde försvinna. De var väldigt noga med att packa undan allting innan det var dags att sova. Min slutsats var att de där sakerna var otroligt värdefulla, med tanke på hur försiktig husse och hans kompis var.

Husse klappade mig på huvudet medan de åt frukost. Trots att han ibland kunde ryta och slå till mig, visste jag att det inte fanns någon bättre ägare än min husse.

Han frågade om vi skulle gå på promenad sedan. Eftersom han visste hur mycket jag älskade att få röra på mig var frågan ganska onödig. Det visade jag genom att ge ifrån mig ett klart och tydligt skall medan jag viftade frenetiskt på svansen och dansade runt en stund. Han blinkade åt mig och kastade en korvbit åt mitt håll. Den hade försvunnit ned i min mage på ett ögonblick.

Jag slickade tacksamt hans hand och gick... Nej, jag småsprang för att hämta kopplet. Förutom att jag skulle få röra på mig såg jag fram emot att få gå på promenad med husse. Det var alltid lika kul för vi busade alltid med varandra. Det hände också väldigt ofta att husse hängde upp något i ett träd som jag sedan på kommando fick attackera. Hur kul som helst.

Skuttandes och skällandes vid dörren uppmanade jag dem att skynda sig. Husse brukade säga att jag var som ett barn på julafton. Jag förstod aldrig den liknelsen. Men de kom i alla fall efter några minuter. De skrattade och husse klappade mig på huvudet. Min förväntning på att den här dagen skulle bli en väldigt trevlig dag var hög.

Husse öppnade den bruna trädörren, som jag brukat krafsa på när jag var valp, och släppte ut oss. Utanför dörren mötte vi två personer som var likadant klädda i mörkblå kläder och med något som liknade kepsar på huvudet. Även de var mörkblå. Det var sådana personer som husse innerligt avskydde eftersom de alltid ville honom något ont när de kom. Av den anledningen ställde jag mig i försvarsställning. Ingen skulle få göra min ägare illa. Ingen!

De pratade argt till husse och gjorde hårda gester med händerna, som om de gjorde luften omkring sig illa. Husse försvarade sig med att svara på samma sätt.

Till slut steg den ene fram mot husse och var på väg att göra något mot honom. Hotfullt var det i alla fall. Det kunde man känna i luften som omgav oss. Då, när den där steg fram mot husse, gav jag ifrån mig ett varnande skall och hoppade sedan mot honom. Ingen skulle få göra min husse illa. Det skulle jag se till.

Det sista som jag hörde var en ljudlig smäll och kände hur det brända till i kroppen. Därefter svartnade det för mig.

11 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)