Frihetens pris

Frihet. Visst är det ett vackert ord? Men vad betyder det egentligen? Hur känns frihet? Ordet verkar ha många betydelser, eller menar allihop samma sak när de säger frihet? Fångarna som släpps fria i de där amerikanska polisserierna, bruka ju säga ”Äntligen frihet!”. En vanlig fras som man brukar höra av en person som nyss blivit arton år och myndig brukar ju vara ”Äntligen är jag fri att göra vad jag vill!”. Menar de samma sak? Djuren i naturen, de är ju också fria.

Själv har jag nog aldrig fått känna frihet i mitt femtonåriga liv. Varken hemma eller någon annanstans. Hemma skrek mina föräldrar jämt: ”Nu får du för tusan sänka musiken Malin! Du är faktiskt inte den enda som bor här i huset!” Eller deras favorit: ”Men håll dig undan, ungdjävel … Kan du aldrig lyda?!” Detta var då bara två exempel. De brukade säga ännu fler saker. I skolan hunsade de också mig, fastän jag inte hade gjort något. Det räckte med att jag bara stod i korridoren för att få dem att komma fram och säga: ”Men kan du inte se dig för, din dumma fan? Du är ju fan dum i huvudet!”.

Nu ska jag berätta en sak som hände förra veckan. Det började i skolan. Jag kom som vanligt till skolan en bra stund innan vi skulle börja och som brukligt satte jag mig utanför klassrummet och väntade på att få gå in. Vilken lektion det var har jag glömt, men jag vet att vi hade gympa efter det.

I klassrummet satt jag själv, precis som jag brukade. Ingen ville sitta bredvid mig. Varför vet jag faktiskt inte. Kanske berodde det på ärren som jag hade på halsen, för jag blev nämligen bränd på halsen när jag gick i andra klass. Vi skulle ha ett luciatåg och killen som stod bredvid mig tog sitt ljus mot min hals och höll det där en stund tills jag skrek i högan sky. De två tjejerna som stod framför mig tog tag i mitt huvud och tryckte sina handflator mig min mun, just för att jag inte skulle skrika. I alla fall, jag fick ligga på sjukhuset ett par veckor tills det verkligen hade läkt. Dessutom hade de inte tid med min lilla skada eftersom de hade hela sjukhuset fullt med andra patienter och jag förstod. Klart att folk som hade ont i magen eller knäckt en nagel gick före. De var ju viktigare.

Men som sagt, när läraren vände sig om mot tavlan i förra veckan, var det någon som sköt en papperstuss i nacken på mig. Eller, det var kanske en bit av ett suddgummi? Jag minns inte, men det jag minns är att jag vände mig om för att se vem det var och just då röt läraren: ”Vänd dig genast om igen Malin! Jag har ju sagt att alla ska vara tysta och då gäller det även dig!”

Rodnaden spred sig i hela ansiktet och jag hörde hur alla började skratta. Feg som jag var, nickade jag och vände mig om. Jag ångrar verkligen att jag gjorde det. Vad jag istället borde ha gjort var att resa mig upp, stirrat henne i ögonen och sagt myndigt som det var och att läraren borde be om ursäkt.

Utanför klassrummet, när vi var på väg mot gymnastiken, hörde jag Jimmy säga med hån i rösten: ”Malin, du är verkligen stygg. Fy skäms! Du ska ju lyda lärarna som alla andra.”

Efter det gav han mig en hård knuff in i elevskåpen som fanns där. Han hörde nog mitt stön av smärta när jag for in i skåpen, för han hånskrattade vilket även hans vänner gjorde och gick malligt därifrån.

Sakta förde jag min darrande hand mot överläppen och kände hur det rann blod. Alldagligt torkade jag bort det med tröjärmen och gick bort mot gympasalen. Tro nu inte att den här händelsen var något nytt. Nej, tvärtom. Det här hände nästan varenda dag, så jag var rätt van.

I omklädningsrummet stod alla tjejer på kö utanför toaletten och väntade på att få byta om. Just i det ögonblicket då jag kom in, tystnade de och glodde på mig. Någon viskade något och det utbröts en våg av fnitter. Tanken på att det var mig de skrattade åt lämnade inte mitt huvud en sekund, där jag stod i ett hörn och tog av mig mina jeans som var en aning för korta i benen. Hur länge hade jag haft dem egentligen? Ett par år i alla fall, eftersom mina föräldrar inte ville köpa nya förrän jag inte alls kunde ha dem mer.

När alla var ombytta gick vi in i gympasalen, där vi skulle spela fotboll.

”Nej, inte fotboll” var det första jag tänkte när jag såg fotbollsmålen i salen. För att läraren inte skulle hinna se mig, gick jag tillbaka mot omklädningsrummet för att gömma mig på toaletten tills lagen var klara. Tyvärr hann jag aldrig det, för när jag hade kommit halvvägs ropade han på mig och sa att jag också skulle vara med.

Inom mig förbannade jag honom och satte mig lydigt bland de andra.

Jag kan säga att ”matchen” inte gick så bra för mig, eftersom det enda de andra spelarna ägnade sig åt var att skjuta hårda skott på mig, trots att jag inte var målvakt. Någon fällde mig och trampade hårt på min hand. Med tårfyllda ögon såg jag på läraren som bara satt på bänken och log. Redan från början visste jag att han inte brydde sig om mig. Jag var bara en hämning i hans undervisning.

Efteråt duschade jag, eftersom jag ville tvätta bort all skam och förnedring från min kropp. När alla hade gått gick jag in i duschrummet och började duscha. Plötsligt hörde jag någon som gick omkring i omklädningsrummet. Hjärtat bankade hårdare och mycket fortare. Vad skulle jag göra? Efter ett par djupa andetag öppnade jag dörren och gick ut med handduken virad runt min kropp.

Jimmy log försmädligt och granskade mig. ”Om det inte hade varit du Malin, hade jag faktiskt blivit tänd.” Sedan log han mot sina kompisar och blinkade.

”Hur har han kommit in hit?” var det enda jag hann tänka innan jag föll handlöst mot golvet av en otroligt hård spark i ryggen. Vad som hände efter det minns jag bara svagt, eftersom jag slog huvudet mot golvet i fallet och blev halvt medvetslös. Det var bara små, osammanhängande fragment som fastnade i minnet och av dem kan jag minnas händelseförloppet.

De fortsatte att sparka på mig när jag väl låg på golvet och några spottade också på mig. Sedan var det någon som sparkade mig tvärs över högra ögat och efter det tog de mig i benen och släpade mig till duschrummet, slet av mig handduken och gick tillbaka till mina kläder. Där blev allt svart och jag vaknade inte förrän någon halvtimme senare. Men innan de lämnade mig där inne, tyckte jag faktiskt att jag hörde en kamerablixt. Det kan förvisso ha varit en illusion, vad vet jag.

Blodet rann överallt från min kropp och smärtan var ofantlig när jag reste på mig. När jag gjorde det blev jag svimfärdig och föll nästan omkull. Men det värsta var ändå den syn som mötte mig då jag var på väg till mina kläder.

Killarna hade nämligen inte bara nöjt sig med att misshandla mig, utan de hade nästan eldat upp mina kläder också, som hade blivit svarta på vissa ställen och stora hål fanns här och var.

Snyftande stapplade jag fram och satte mig ner på golvet för att se vilka kläder som var något sånär anständiga att ha på sig. Det blev mina idrottsbyxor, men varken t-shirten eller den röda munktröjan gick att ha på sig, eftersom de var nästan bara trasor. Jag var helt enkelt tvungen att knyta handduken runt överkroppen, för att gå hem i bara bh:n var helt omöjligt! Men först torkade jag av kroppen med handduken för att få stopp på det värsta av blodflödet. Därpå steg jag ut i det grå vädret.

Det blåste väldigt kallt, och jag var tvungen att gå hem utan min jacka eftersom skolbyggnaden var låst och jag hittade inte någon som kunde öppna den åt mig. Vad skulle mina föräldrar säga? Såklart att det var mitt eget fel att det här hände, precis som vanligt. Enligt mina föräldrar var det jag som provocerade de andra, så jag hade ju mig själv att skylla. Och det var ju sant, eller hur? Visst hade jag provocerat Jimmy och de andra?

Min mamma blev rasande när hon såg mig och försökte inte heller dölja sin vrede, utan jag blev hennes måltavla.

”Vad har du gjort med dina kläder?!” vrålade hon, gick fram till mig och smällde mig på kinden. ”Nå, svara då!” fortsatte hon. ”Gå in på ditt rum! Jag vill inte se dig mer idag.”

Lydigt gick jag in, slängde mig på sängen och grät häftigt. När jag hade sansat mig, gick jag till mitt klädskåp och rafsade åt mig kläder som jag bytte om till och sprang ut ur huset. Jag kunde inte vara kvar där. Inte en chans.

Alla möjliga tankar for runt i huvudet som jag inte riktigt fick grepp om. Nästa dag skulle Jimmy och hans kompisar skryta om misshandeln och trycka ner mig ytterligare. Lärarna skulle bara sitta i sitt personalrum och inte bry sig. Jag var ju bara en ynka elev, varför skulle de bry sig?

Varifrån ilskan kom vet jag faktiskt inte, men den vällde plötsligt fram och tårarna rann återigen. Med mina handflator torkade jag bort dem och fortsatte att gå planlöst, för jag hade ingenstans att ta vägen. Hem kunde jag absolut inte återvända till, för mina föräldrar skulle bara skälla på mig ännu mera. Nej, det var bäst att fortsätta gå. Tids nog skulle jag komma på något.

Det var då som idén kom farande genom huvudet och etsade sig fast. Först ville jag slå bort tanken, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det var en nödvändighet. Något annat val fanns helt enkelt inte.

Febrilt letade jag i mina fickor och hittade till slut en sedel som jag tidigare tagit från min mammas plånbok. Leende styrde jag stegen mot bokhandeln och köpte penna, papper och kuvert. Frimärke köpte jag på posten. När jag hade köpt det letade jag upp en lugn plats och satte mig för att skriva ett litet brev som jag sedan postade.

Brevet var en insändare till en av dagstidningarna där jag berättade vem jag var, om misshandeln och hur mina föräldrar reagerade. Kanske skulle tidningen trycka min lilla historia, kanske inte. Jag hade åtminstone gjort vad jag kunnat.

Mörkret hade kommit sakta och hade snart slukat upp hela staden. Med bestämda steg gick jag mot kullen där jag hade lekt som barn, eller rättare sagt, den plats som jag hade sökt mig till varje gång jag kände att världen var emot mig. Nedanför den kullen fanns en väldigt trafikerad väg som jag aldrig hade varit i närheten av, eftersom de vuxna hade sagt att det var farligt där. Nu orkade jag faktiskt inte bry mig om det, utan gick dit.

Lastbil efter lastbil kom rusande och då och då kom det en liten personbil. När jag stod där och såg på den upplysta vägen, tvekade jag lite. Tänk om det inte var rätt? Det kanske fanns en annan väg? Men gång på gång ekade den där lilla rösten i huvudet: ”Det finns ingen annan utväg. Det är nu eller aldrig. Den här chansen kommer kanske aldrig tillbaka.”

Jag försökte få tröst genom att se upp mot himlen. Eller, det var kanske ett svar? Hursomhelst, jag fick det jag sökte och modet spred sig i kroppen och jag steg ut på vägen när en av lastbilarna hade farit förbi. Därefter ställde jag mig mitt på vägen med utsträckta armar, precis som om jag väntade på att få bli kramad. Det var friheten som jag väntade på att få omfamna. Friheten som skulle ta mig härifrån.

Då blev jag bländad av två strålkastare och när jag fick tillbaka synen såg jag att det var en lastbil som kom jagande. Den tutade hela tiden, men jag flyttade inte på mig. Det var nu eller aldrig.

Sakta spred sig ett leende på mina läppar och jag slöt ögonen. Nu skulle jag äntligen få känna frihet och aldrig mer skulle Jimmy och hans kompisar få trycka ner mig. Aldrig mer …

17 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)