Dold i dimma

Allt var knäpptyst denna disiga och småkyliga höstmorgon. Nåväl, åtminstone om man bortsåg från någon enstaka fiskmås som plötsligt skrek ut sin förtvivlan så att det ekade mellan de kala stenklipporna. Vinden var så svag att träden endast smågungade rytmiskt utan det sedvanliga rassel som höstnakna träd kan ge ifrån sig. Enbart ytterst svaga och ytliga krusningar på den gigantiska sjöns yta var vad vinden lyckades åstadkomma.

Dimman var så tjock att hon knappt såg sina egna fötter där hon försiktigt klättrade omkring bland de dimmvåta stenarna. Hon oroade sig hela tiden för att halka. Här och var fanns utrymmen där morotsfärgat gräs bröt fram och gav henne en stunds vila. Fast hon fortsatte hela tiden att gå. Tillät sig inte att stanna.

Hon spratt till och snodde jagat runt när klagandet från en mås ekade mellan klipporna. Samtidigt som hon svalde flera gånger, försökte hon ta djupa andetag när hon insåg vad det var för ett ljud som brutit tystnaden. Inte heller nu stannade hon. Med ett hjärta som slog för allt det var värt inne i bröstet, fortsatte hon sin raska promenad i dimman som tätnade allt mer. Hur det nu överhuvudtaget var möjligt.

I vanliga fall brukade den här morgonpromenaden vara lugn och behaglig. Men inte idag. Gång på gång slog hon bort den ovälkomna tanken och känslan som gång efter annan försökte få fäste i hennes medvetande. Hela tiden pickade den på henne likt en enveten hackspett. Fast hon vägrade ge med sig. Att tänka och känna det där var bara löjligt. Sådant existerade endast på film eller i böcker. Inte i verkligheten. Inte här. Inte nu.

Plötsligt gav hon ifrån sig ett skärrat och frustrerat skrik, för att sedan rusa ytterligare en bit i dimman. Som om hon kunde springa ifrån tanken och känslan. Men det kunde hon inte. I samma stund hon försökte undkomma det, kom det ikapp henne med all sin kraft. Vad som skiljde den här morgonen från andra, var att hon kände sig iakttagen. Förföljd. Insikten fick det att vända sig i magen på henne och hon tvingades att sätta sig ned en stund på en av de fuktiga stenarna. Hon svalde ett flertal gånger medan hon fokuserade på att andas lugnt och djupt, i hopp om att få kroppen att lugna ned sig.

Hon var livrädd. Främst för att hon inte visste vem som gömde sig i den ogenomträngliga dimman – vem kunde vilja skada henne? – men även för att hon aldrig hade varit med om den här situationen förut. Aldrig hade hon varit någon form av villebråd. Aldrig hade hon behövt frukta för att hennes liv var i fara. Aldrig hade hon känt sig så här utsatt.

Beslutsamt reste hon sig upp, borstade av sin bakdel från ovälkommet smuts och fortsatte därpå sin promenad. Avsiktligt höll hon sig så långt ut vid vattnet som det var möjligt och skuttade vigt mellan de enstaka stenar som stack upp ovanför vattenytan. Här ute var det svårt att gömma sig, om man bortsåg från den förrädiska dimman. På det här sättet inbillade hon sig att hon hade ett visst övertag. Hon skulle kunna slänga sig ut i det iskalla vattnet om det skulle behövas – något som hon innerst inne hoppades inte skulle bli nödvändigt.

Mobiltelefonen låg i hennes jeansficka och gjorde henne retfullt påmind om sin närvaro. Om det bara hade funnits täckning här ute skulle hon ha ringt efter hjälp. Dessvärre hade teknikens framsteg och under inte hunnit nå ut hit – här vid världens ände. Fylld av missmod trevade hon efter mobilen i den trånga fickan och när hon väl fick upp den, konstaterade hon med en uppgiven suck det hon redan visste. Att försöka ta sig in till bebyggelsen där det fanns täckning var inget lockande alternativ. Det skulle innebära att hon först måste ta sig igenom ett mindre skogsparti som skiljde den gigantiska sjön och bebyggelsen åt. Där inne fanns träd och mörker att gömma sig i. Hon rös vid blotta tanken.

Gå hem till tryggheten tänkte hon inte heller göra, för då skulle lägenheten inte längre utgöra en trygghet. Vad eller vem som än förföljde henne nu, skulle då med största sannolikhet följa efter henne hem. Denna någon skulle då veta var hon bor. Hur skulle hon då någonsin kunna känna sig trygg igen?

Ett högt plaskande bakom henne fick henne att tappa balansen och falla med ett gällt och hjärtskärande skrik. Högerbenet fastnade mellan två stenblock, medan överkroppen föll framlänges. Smärtan som uppstod när hon instinktivt tog emot sig med händerna, strålade ut från handflatorna via handlederna och vidare ut i armarna. Hon höll andan för ett ögonblick med gapande mun, innan hon grimaserande försökte resa sig. Hela kroppen värkte. Oavsett hur mycket hon än lirkade satt högerbenet stenhårt fast mellan stenblocken. Paniken värkte i hennes bröst och tvingade fram salta tårar, som banade sin väg nedför hennes kalla kinder.

”Helvetes skit!” snyftade hon så att det ekade och fick några måsar i närheten att fly. Hon ville inte att det skulle sluta så här. Hon var för ung för att bli utsatt för vad det än var hon skulle bli utsatt för – säkerligen skulle hon dö. Eller bli våldtagen.

Skräckslaget vred hon på huvudet, utan att kunna se något bakom sig. Men hon hade hört plasket! Lika tydligt som hon kände stenarna under sig.

När högerbenet äntligen kom loss, föll hon framåt med överkroppen. Hon skrattade av lättnad under tiden hon försökte resa sig på sina ostadiga och värkande ben. Trots att hon ännu inte återfått balansen helt, snubblade hon haltandes in mot det lilla skogspartiet. Hjälp. Hon måste skaffa hjälp. Hon ville inte dö härute.

En isande rysning drog igenom hennes kropp på ett ögonblick när hon hörde fotstegen bakom sig. Med ens vände hon blixtsnabbt på huvudet, men kunde återigen inte se något bakom sig. Kanske var det bara inbillning? Kanske var hela morgonen en ond dröm. Kanske skulle hon snart vakna – vilken sekund som helst. Kanske …

På avstånd hördes en mås förtvivlade rop. Värken i hennes mage tilltog. Var det ett tecken?! Var det henne måsen ropade om? Djur visste oftast mer än människor. De kände på sig när en katastrof var i antågande. Var det detta det handlade om? Att måsen anade hennes katastrof?

Hon föll handlöst framåt när hon snubblade på en avloppsrörstjock rot som stack upp ur marken. Samtidigt hörde hon hur ett par grenar knäcktes bakom henne samt ett skräckslaget skrik. Var det hon som skrikit? Det tog knappt ett ögonblick förrän hon åter var på benen och kunde fortsätta sin flykt. Borde hon inte vara framme snart?

I den sekunden kunde hon skymta en del av civilisationen – den glada glassclownen log sitt skrämmande leende mellan träden där framme. Äntligen! Hon hade klarat det! Snart skulle hon…

Hon hann aldrig märka hur världen försvann in i ett evigt mörker.

24 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)