Den nakna sanningens röst

Vinden känns sval mot huden och endast en svag bris ger sig till känna denna sensommardag. Solen ger staden sitt sista ljus innan det är dags för den att krypa till kojs. Om ett par, tre timmar kommer den att ha gått ner.

Centralstationen kryllar av människor. Vissa påminner om virriga hönor som irrar omkring utan att riktigt veta vart de ska. Andra sitter lugnt och pratar eller bara är för sig själva. Ihåligt ekar en kvinnoröst i högtalarna som meddelar diverse förseningar och förändringar i tidtabellen. Runt omkring muttrar folk och suckar ljudligt.

Lugnt strosar jag runt i den gigantiska byggnaden och studerar alla dessa olika ansiktsuttryck och drar även in matoset och de andra ljuvliga dofterna av mat i mina näsborrar som kommer från några snabbmatställen och något enstaka konditori. Till skillnad från de som sitter här eller stressar omkring, känner jag ingen stress eller något jäkt. Jag är helt enkelt rofylld.

Ta god tid på dig att ta farväl. Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka.

För ett ögonblick stannar jag upp. Den tanken har aldrig slagit mig, men det är ju faktiskt sant. Fast å andra sidan förvånar det inte mig. De har alltid haft rätt oavsett vad anda har sagt. Rösterna alltså. Jag har blivit tilldelad gåvan att höra det ingen annan hör. Att höra den nakna och oförfalskade sanningen. Jag är inte riktigt säker på när detta egentligen skedde, men jag har varit speciell så länge jag kan minnas.

Ofta brukar jag jämföra mig själv med den heliga Birgitta. Fast, vi är olika på så många sätt. Dessutom är jag inte kallad till att vara Kristus språkrör, som hon var. Jag är bättre än det. Men ingen vill inse detta faktum. Istället för att acceptera den jag är, har läkare proppat i mig alla möjliga mediciner och min familj skickade mig t.o.m. till ett sinnessjukhus. Men jag känner ingen vrede. Däremot känner jag medlidande. Dessa inskränkta människor vågar inte öppna sig för sådant som känns främmande. Istället försöker de bortförklara det.

De kommer aldrig kunna förstå din gåva och vad den innebär.

Det är egentligen tråkigt att det är på det sättet. Men jag klandrar dem inte.

Nu styr jag stegen mot perrongerna. Jag känner mig redo att gå vidare. Mitt öde kallar.

Ute på en av perrongerna står ett tåg och frustar. Förmodligen är det snart dags för dess avgång. Det sker nog inom vilken minut som helst. Men jag jäktar inte. Det finns ingen värdighet i att stressa och det är just det jag vill visa in i det sista. Värdighet.

Ett ungt par står och tar avsked av varandra. Tårarna sprutar åt alla håll och kanter från henne medan han lugnt kramar om henne. Då och då kysser de varandra. Det där är något som jag aldrig har förstått mig på eller fått uppleva. Men det spelar ingen roll. Inte nu längre.

Plötsligt tappar jag balansen för en sekund och känner att det smärtar till i axeln. Men jag återfår balansen kvickt och vänder mig om för att se hur en robust man rusar vidare som om han hade eld i baken med en resväska i släptåg. Inte ens ett enkelt ”förlåt” kunde han frambringa för sin obelevade framfart.

Bry dig inte om det. Slutför bara din uppgift. Det är dags.

Ett leende växer fram på mina läppar. Jag vet att tiden är inne och efter det kommer jag att hyllas och kanske till och med helgonförklaras likt heliga Birgitta. Folk kommer att inse att min uppgift var att sprida den sanning som ingen annan hör. De kommer ångra sig för att de inte ville lyssna. För nu är det för sent och tid för mig att gå vidare.

Långsamt går jag vidare längs perrongen. En man som sitter på en bänk och läser tittar plötsligt upp och ser på mig. Med en axelryckning återvänder han till boken. En annan man står i sin fina kostym och ser efter mig. Jag känner hans blick i nacken.

Vänd dig inte om. Fortsätt bara att gå.

Okej, jag ska inte vända mig om. Vad tjänar jag egentligen på att vända mig om och stirra på en människa som jag inte alls känner och aldrig mer kommer att träffa? Ingen ska få förstöra det här ögonblicket för mig. Därför fortsätter jag att gå trots att perrongen tar slut. Jag fortsätter att gå på spåren. Bakom mig hör jag upprörda röster och någon som ropar förtvivlat. Varför gör de det? Det kanske har hänt någonting där borta.

Fortsätt bara att gå. Det här går ju fint.

Det håller jag med om och plötsligt ser jag att ett tåg är på ingång. Leende går jag det till mötes. Vilken hög fart det håller. Tutans gälla tjut fyller atmosfären och skär nästan in i varje litet ben i min kropp.

Fortsätt bara att gå. Snart är det över.

Jag hör hur föraren desperat försöker bromsa och man skulle kunna tro att han har slängt sig på tutan. Efter ett par steg stannar jag och bara väntar. Långsamt lyfter jag armen och vinkar mot tågföraren. Borta vid perrongen hörs ett gällt skrik. Sedan hörs inget mer.

12 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)