Den moderna människan

Snabbt och målmedvetet gled fingrarna över tangentbordet. Blicken vek inte en tum från skärmen, med undantag från de få gånger då han sneglade upp mot klockan. Han behövde inte se vart fingrarna hamnade. Det visste han ändå av ren vana. Efter att ha tillbringat otaligt antal timmar framför datorn lärde man sig. Det satt i ryggraden.

Efter en stund tystnade knattrandet. Fingrarna fick vila medan han lusläste vad han just hade skrivit. Språket måste vara mästerligt, för att inte tala om orden. De måste vara lagom långa. Det var viktigt att allt var perfekt, för varför skulle han annars ha skrivit om alltihop ungefär tre gånger?

Återigen kastade han ett getöga på klockan och lät höra en suck. Det var snart dags att bege sig hemåt. Men … Hem till vad då egentligen? Kunde man verkligen kalla hans lilla etta med dystert färgade väggar för hem? Visst sov han där och det hände att han åt där någon gång, men annars kändes lägenheten inte särskilt hemlik. Trots att han hade bott där i minst två år hade han inte gjort bostaden till sin egen. Det fanns inga avtryck från honom.

När han hade läst igenom rapporten ytterligare två gånger bestämde han sig för att det var bra. Inte tillräckligt bra för att få nobelpris, men tillfyllest för att chefen först skulle nicka godkännande och sedan surfa vidare på nätet. Kanske skulle chefen tycka att han hade gjort ett bra arbete och befordra honom. Då skulle han slippa slita med detta pappersarbete och till och med få ett nytt kontor som var större och finare än det lilla och instängda som han hade nu. Det var precis det som han hade siktat på hela tiden. Han visste att ett gediget arbete skulle löna sig, förr eller senare. Därför hade han medvetet avstått från distraktioner, som exempelvis att ha flickvän. En flickvän krävde tid. Mycket tid och den tiden hade han helt enkelt inte. Inte om han ville avancera och få en bättre position. Det var hans sedvanliga och eviga svar då hans vänner allt som oftast praktiskt taget pressade honom med sina frågor om varför inte han skaffade en flickvän.

Med några snabba och korta kommandon fick han datorn att skriva ut dokumentet och efter att på nytt ha granskat det slog han av datorn och plockade ihop sina saker. Han kunde fortsätta med resten av högen hemma. Dock inte ikväll, för nu tog tröttheten ut sin rätt och omfamnade honom.

Nöjd med sin arbetsinsats, eller rätt så nöjd i alla fall, stängde han dörren och gick längs den tomma korridoren mot entrén. Hans snabba steg ekade. Alla de andra hade gått för länge sedan. Åkt hem till sina familjer. Sin egen ensamhet – att inte ha någon egen familj att komma hem till – störde honom inte ett dugg. Spefullt brukade hans vänner påpeka att på sätt och vis hade han det; han var ju gift med sitt jobb.

Småleende fortsatte han förbi receptionen och vinkade hejdå till receptionisten som för tillfället höll på att plocka undan lite. Hon vinkade förstrött tillbaka och mumlade något ohörbart till svar.

Kylan slog emot honom i samma sekund som han sköt upp dörren. Huttrande drog han jackan lite tätare kring kroppen samtidigt som han tänkte att vintern hade kommit ovanligt fort det här året. Dags att börja tänka på inhandlandet av nya vinterdäck. Men när han skulle få tid till det hade han ingen som helst aning om. Fast å andra sidan var det inget som han behövde tänka på just ikväll. Inget som han ändå hade tid till.

Hans varma andedräkt förvandlades till ånga vid varje andetag. Ånyo såg han på klockan som han bar runt handleden. Om han hade tur skulle han kanske hinna med att äta lite innan allting stängde. Inte förrän nu hade han märkt hur hungrig han egentligen var.

Värmen spred sig som en skogsbrand i kroppen och fyllde honom med välbehag när han satte sig i bilen. Efter att ännu en gång ha sett på klockan, vred han om startnyckeln och gav backspegeln ett ögonkast. Sedan körde han ut från parkeringen med en massa tankar som virvlade runt i huvudet som enda sällskap. Precis som det brukade vara.

14 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)