Den gröna ekan

Trädkronorna svajade, knappt märkbart, i den friskt fläktande vinden denna ljumma sommardag. Den breda kanalens vatten krusade sig och minimala vågor skapades och dansade över det annars lugna vattnet. Likt en orm slingrade sig kanalen genom staden och utgjorde en eminent fiskeplats för de som var intresserade av sådana aktiviteter. Fast ofta under sommardagarna brukade barn leka där med sina hemmagjorda små båtar, vilket enligt de vuxna störde fisket.

Strax efter bron som sträckte sig över den ringlade ormen, och som var konstruerad av någon italiensk arkitekt, var ett par gröna ekor förtöjda. De hade samma färg som de friska bladen på de ståtliga träden som prunkade längs kanalen. I den ena båten satt en man med svart hatt och gul tröja. Byxorna hade någon slags blå nyans. Men, det var inte det som var viktigt. Det essentiella var vad han gjorde i den där gröna ekan som han rodde i kanalen vareviga dag.

Fascinerat betraktade en liten mörkhårig flicka, med två långa flätor på var sida, honom i buskaget bakom. Pirret i magen växte. Här stod hon utan att han visste om det. Det hade varit av en ren tillfällighet som hon hade upptäckt den här lite underlige mannen. Som vanligt hade hon varit ute i den lilla glesa skog som fanns på andra sidan bron och sett på djuren. Djur var något som hon älskade över allt annat och eftersom hon inte fick något eget husdjur fick hon hålla tillgodo med de vilda. Plötsligt hade hon upptäckt honom och av ren nyfikenhet hade hon följt efter mannen. Ofta brukade hennes mamma banna henne med att säga att en dag skulle denna nyfikenhet driva flickan i fördärvet. Hur som helst, efter en stunds rodd hade mannen fått stopp på sin lilla båt och sedan hade han bara suttit där. Han fiskade inte som de andra männen brukade göra. Vad han gjorde hade hon ingen aning om, men sådär hade han gjort varje dag sedan hon för första gången hade fått syn på honom. Han bara satt där.

Flickan väcktes ur dagdrömmen av ett plaskande och såg den mystiske mannen ro i väg. Ivrigt satte hon iväg efter honom på andra sidan buskarna i hopp om att han skulle göra något annat den här gången. För vem visste, kanske hade han själv tröttnat på sitt smått kufiska beteende. Det hade hon gjort i alla fall.

Besviket såg hon hur han som vanligt stannade ekan och sedan bara satt stilla medan vinden ömt svepte förbi. Samma känsla som fyllde henne varje jul då hon såg att tomten ännu en gång inte gav henne det där husdjuret som hon så gärna ville ha, grep tag i henne. Hon sparkade till med foten i gräset och såg hur en groda hoppade i väg.

När hon åter såg upp märkte hon att han hade rest sig upp och stod blickstilla. Det såg exakt ut som om någon hade tryckt på en pausknapp under den pågående filmen. Med nyvunnet intresse såg hon på honom med halvöppen mun och skenande hjärta. Vad tänkte han göra nu?

Innan hon hann reagera hade han på mindre än en sekund försvunnit ned under vattnet. Endast den sommargräsgröna ekan och hans kolsvarta hatt låg och guppade på den glasklara vattenytan. Tålmodigt väntade hon på att den lille mannen skulle dyka upp igen för det var inte bra att vara under vattnet länge. Det hade hennes mamma sagt. Men när det hade gått en, för henne, evighet rann uthålligheten ur den lilla flickkroppen och hon återvände desillusionerat samma väg som hon hade kommit. Bara efter några steg upptäckte hon en eldfärgad fjäril och sprang förtjust efter den. Mannen i den gröna ekan var blott ett minne.

22 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)