Besökare från förfluten tid

Mörkret hade lagt sig över staden. Ingen av stadens invånare befann sig utanför sina hem eftersom den nya lagen sade att efter klockan åtta på kvällen skulle alla stanna inomhus. Annars slängdes man i fängelsehålan.

Ett par råttor sprang över golvet i handelsboden. Olof Älgkrona steg upp ur sängen med en träklubba i handen. Nu fick det vara nog med alla råttor. Precis när han skulle smälla till en råtta hörde han röster utanför. Av nyfikenhet tassade han fram till fönstret och tittade ut. Han visste att det var en synd att vara nyfiken, men han ville ju veta ifall det var några som skulle bryta sig in i hans handelsbod.

Olof blev rasande över det han såg. Hans dotter Lydia stod där ute – med en pojke! Men det som gjorde honom mest förargad var att pojken kysste henne på kinden och dessutom rådde det utegångsförbud för alla invånare.

Lydia gick tyst in och tog sakta av sig sin sjal som hon bar runt axlarna. Utan att hon visste om det, stod hennes far och betraktade henne ur mörkret.

”Vad har du gjort ute?!”

”Far, förlåt, jag visste inte…”

”Tig flicka!” röt Olof. ”Du har skämt ut vår familj!”

”Nej, far…”

”Tig sa jag! Du ska aldrig mer dra skam över vår familj igen.”

Olof gick fram till henne, grep tag om hennes handled och drog ut henne i mörkret. Lydia var tyst hela tiden, för hon visste att man inte fick trotsa sin far. Av ilska knuffade Olof ner henne på marken intill den stora dammen och tryckte ner hennes huvud under vattnet. Först försökte hon kämpa emot, men Olof var starkare än henne.

Efter några minuter var allt över och Olof lät henne ligga. Nästa dag skulle man hitta henne, men Olof själv skulle framstå som oskyldig tack vare utegångsförbudet. Gud skulle nog förstå denna synd. Nu skulle hon i alla fall inte dra någon mer skam över honom och hans fru.

~~

Sofie gick omkring i Pildammsparken i Malmö. Det var sommarlov och solen hade äntligen trängt fram ur alla regnmoln. En perfekt dag för att bara ta det lugnt i naturen.

Hon var femton år och bodde med sin mamma i en liten lägenhet på Dalaplan. Egentligen skulle Sofie och hennes mamma ha åkt till Sofies kusiner, men hennes mamma Annika hade fått förhinder igen. Typiskt henne.

Den gassande solen gjorde Sofie trött, så hon satte sig på en bänk i skuggan och sträckte på benen. Precis när Sofie höll på att somna hörde hon att en tjej pratade med henne. Lite irriterad såg hon på den brunhåriga tjejen som log.

”Förlåt om jag väckte dig”, sade hon leende. ”Jag heter Lydia. Vad heter du?”

”Sofie”, svarade Sofie vaksamt. ”Vem är du? Känner jag dig?”

”Jag är Lydia sade jag ju och nej, jag tror inte att vi känner varandra. Skulle vi det då?”

”Låt mig vara”, mumlade Sofie. Det sista hon behövde var en galning.

”Visst är det härligt väder?” sade Lydia och slöt ögonen. ”Och man får en sådan härlig känsla av att höra vattnet i dammarna. Jag älskar förresten havet. Gör inte du det?”

”Det är väl inget fel på havet”, svarade Sofie och såg skeptiskt på Lydia.

Vem var hon egentligen? Dessutom bar hon konstiga kläder. Klänningen var en sådan som man spände i ryggen med en snörning och som man behövde en underklänning till så att den stod ut. Hennes hår var flätat i två flätor som var fästa i nacken så att det blev två öglor. Skorna hon bar var sandaletter av gammal modell. Sofie rös. Kanske skulle hon på maskerad?

”Kom så går vi”, sade Lydia plötsligt.

Egentligen borde Sofie inte följa med henne, men det gjorde hon ändå av ren nyfikenhet.

De gick till andra sidan dammen där den så kallade ”vattenfallsleksaken” fanns. Lydia lade sig ner i gräset och njöt av solljuset.

”Varför har du på dig så underliga kläder? De är ju väldigt gamla?” frågade Sofia och såg på Lydia, som förvånat mötte Sofies blick.

”De här kläderna är ju vackra och dessutom är de inte gamla. Min mor köpte dem på torget förra veckan. Det är faktiskt du som har underliga kläder. Byxor, precis som en pojke… Får du verkligen klä dig så?”

Sofie ryckte till. Vad då underliga kläder? Alla hade ju på sig byxor nuförtiden! Det var inte bara killar som hade det.

”Du har en konstig familj”, skrattade Sofie för att lätta upp stämningen, när hon såg Lydias ansiktsuttryck. ”Klär sig alla som du i din familj?” fortsatte hon efter en stund.

”Ja, det är en synd om man klär sig som du.”

”Vad då en synd? Är du religiös också?” frågade Sofie uppriktigt förvånat. Den här tjejen blev ju bara konstigare och konstigare.

”Vad heter du mer än Lydia?”

”Jag heter Lydia Margareta Älgkrona. Det är min far som äger handelsboden där borta, bakom dammen.”

Lydia pekade bort mot restaurangen som låg på andra sidan dammen. Men där fanns ju ingen handelsbod. Den här tjejen måste vara väldigt förvirrad.

”Vet du vad? Jag fyller femton år idag”, stoltserade Lydia.

”Jaha, grattis… Då är vi lika gamla. För du är väl också född -89?”

”-89? Det uttrycket har jag aldrig hört förut. Jag är i varje fall född 1804.”

Sofie svalde hårt. Vad hade hon sagt? 1804 … Men då skulle ju Lydia vara 200 år gammal och inte femton. Det kunde inte vara sant. Det var ju helt omöjligt. Hjärtat bultade hårdare i Sofies bröstkorg. Hon blundade och nöp sig i armen och öppnade sedan ögonen igen.

Plötsligt hade Lydia försvunnit. Då var det ändå en dröm! Men när Sofie såg på gräset bredvid sig, där Lydia hade legat, såg hon konturerna efter henne. Lydia hade verkligen legat där …

På darrande ben reste sig Sofie och gick till den gamla kyrkogården på Gustav Adolfs torg. För om Lydia nu var född 1804 så måste hon ligga på den här kyrkogården. Om inte, var det bara ett skämt alltihop.

Efter att ha letat i minst en timme utan att hitta Lydias grav, satte sig Sofie ner och lutade huvudet mot en stor gravsten. Av nyfikenhet vände hon sig om och såg på den. Stenen var väldigt stor och vacker. Den var gjord av ljus sten, nästan vit och ovanpå satt en stenfigur som skulle föreställa en fredsduva och på själva stenen var det inristat lite blommor och …

Sofie stirrade på gravstenen med vidöppna ögon.

Här vilar
Lydia Margareta Älgkronaz
1804 07 06 – 1819 07 06
Må hennes själ finna frid

Det var inte sant, det kunde helt enkelt inte vara sant. Då hade hon ju talat sanning! Men om hon var död måste det ju betyda … Fast konturerna i gräset hade ju tytt på motsatsen. Lydia hade verkligen legat i gräset, eller var det Sofie som höll på att bli galen?

Rätt som det var svepte en vindil förbi som en smekning mot hennes kind och Sofie fylldes av en blandning av både iskall rädsla och ett lugn.

18 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)