Ännu en kväll

Det började skymma i staden och alla verkade dra sig hemåt. Själv gick jag vidare på de olika gatorna och såg in i de olika skyltfönstren.

”30 % REA” stod det på ett plakat i ett av skyltfönstren till en av de olika elektronikbutikerna. Lusten att gå in och se vad det var de sålde kom över mig, men jag stod emot. Inte kunde jag gå in där.

På andra sidan gatan fanns ett fik som verkade vara öppet. Jag stannade för en sekund och såg bort mot det. En kylig vind svepte förbi och jag började faktiskt frysa. Det såg riktigt hemtrevligt ut inne på fiket, vad jag kunde se därifrån jag stod. Varmt verkade det också vara. Kanske skulle jag gå dit och värma mig ett slag?

Jag stod och övervägde detta innan jag slutligen bestämde mig.

Värmen slog emot mig så fort jag kom in. Fiket var fullt av människor och det doftade parfym. De röda väggarna lystes upp av gatubelysningen som kom in genom de stora fönstren. Många av människorna här inne skrattade och nästan alla såg ut att vara glada. Den goda stämningen var på topp.

Den härliga doften av nybryggt kaffe fyllde lokalen och jag blev själv sugen att köpa en kopp, men jag gjorde inte det. Istället letade jag upp en plats där jag kunde slå mig ner. Överallt verkade det sitta folk, men till slut hittade jag ett ensamt bord i ena hörnet där jag satte mig.

Där satt jag och betraktade människorna som fanns i lokalen och började dikta upp små berättelser om dem för mig själv. Vid fönstret satt en ganska tjock kvinna och rökte. I mitt huvud föreställde jag mig att hon hade bråkat med sin man där hemma och satt nu här och väntade på att han skulle komma ner hit och be om ursäkt, för att de sedan skulle gå hem tillsammans.

Innanför disken satt en ung kvinna, som inte kunde vara mer än tjugo år, och bläddrade i en tidskrift. Kanske var det en skvallertidning? Henne föreställde jag mig att hon satt där otåligt och väntade på att få stänga så hon kunde gå ut och festa med sina vänner.

Utanför hade det mörknat ytterligare, så det var dags för mig att gå.

Det blåste fortfarande lite kyligt, så jag drog kappan tätare runt kroppen och började gå mot bostadshusen. På vägen dit mötte jag en hundägare som var ute och rastade sin hund och enligt mig såg det ut som om hunden frös och skulle hellre velat vara hemma och ligga i sin varma hundkorg.

I nästan vartenda fönster lyste det och i ett av fönstren stod en kvinna och bakade. Vad var det hon bakade? Kanske sådana där underbart goda kanelsnäckor? Det började vattnas i munnen när jag tänkte på det. När kvinnan försvann från fönstret började jag röra på mig och nu var det riktigt mörkt. Nästan inga var ute längre. Alla hade gått hem till sitt.

Jag styrde mina steg mot den stora parken som fanns där. Kylan blev mer och mer påträngande och var riktigt obehaglig. Till och med en pingvin hade frusit. Något annat vore helt omöjligt.

Invid den stora skateboardrampen stod ett gäng högmälda killar och rökte. Hela tiden puttade de på varandra och skrattade. Kanske eggade de varandra till att göra något hyss? Fast, sade man verkligen hyss nuförtiden? Jag blev lite konfunderad, men fortsatte inte att ägna mer tid åt att tänka på det.

De började röra på sig och försvann in mot bostadshusen. Länge stod jag och iakttog dem, ända tills de hade försvunnit utom synhåll. Sedan gick jag vidare.

Försiktigt tassade en liten igelkottsunge ut ur en av de stora buskarna och gick över cykelvägen. Återigen skapade jag en liten berättelse. Jag föreställde mig att den hade sovit under hela dagen och hade precis vaknat och blivit hungrig. Medan resten av dennes familj låg och sov, hade den gett sig ut på sitt eget lilla nattliga äventyr efter mat och av vänlighet ville den inte väcka de andra.

Jag skrattade åt mina egna tankar. Brist på fantasi var något som jag inte hade och det var jag väldigt glad för. När jag hade tråkigt brukade jag sysselsätta mig med att författa berättelser om samhället runt mig.

Efter att ha gått runt i ett par timmar, hade det börjat ljusna och jag satte mig ned på en bänk och vilade mina trötta och stelfrusna fötter. Till och med mina händer var stelfrusna. Jag kunde knappt rubba fingrarna. För att få igång blodcirkulationen började jag gnugga mina händer mot varandra. Kroppen skakade lite av den kyliga luften.

En förbipasserande ung man ställde sig framför mig och log. Sedan började han leta i sina fickor och gav mig en femhundring. Oförstående såg jag på honom.

”Det är pengar som du kan köpa ett par vantar för och kanske till och med ett par skor. Ha en bra dag”, sade den unge mannen och gick därifrån.

”Tack så jättemycket”, ropade jag efter honom men jag tror att han var för långt borta för att höra. Han verkade ju vara rik som gav mig så mycket pengar.

Med ny energi tänkte jag göra som den unge mannen hade föreslagit och om jag hade tur skulle jag inte bli utslängd. Fast det fick bli senare under dagen.

Därpå fortsatte jag att gå tills jag kom till min vanliga bro. Försiktigt såg jag mig omkring och när jag var säker på att ingen var i närheten, drog jag fram mitt tält och den säck där jag förvarade mina få tillhörigheter, ur buskarna. När jag hade fått fram dem gick jag tillbaka mot parken. Där skulle jag sätta upp mitt tält, där jag sedan skulle krypa in, vira filten om mig och sova en liten stund. Vad jag skulle göra efter det visste jag inte, utan fick planera det då. Jag var tacksam om jag överhuvudtaget vaknade igen, för vad kunde man mer begära än att få leva en dag till? Efter alla år hade jag lärt mig att ta var dag som den kom och vara tacksam för det jag hade och för mitt liv, för det fanns ju dem som hade det mycket sämre än vad jag själv hade, eller hur?

När tältet var uppsatt kröp jag in och drog igen blixtlåset, så att ingen skulle störa mig. Gäspande virade jag filten runt mig och somnade med en gång. Man blev verkligen trött av att gå runt och hitta på berättelser om nätterna.

10 dec 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)